Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

De ser sin chans att skapa jäkligt bra reality

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Du får inte säga ordet ”våldtäkt” i tv, sa Robert Aschberg och spände ögonen i mig.

Året var 2001 och jag var med i dokusåpan ”Baren” på TV3. Aschbergs gode vän, den våldtäktsdömde Billy Butt, var ute ur fängelset och behövde lite PR. Ett gästinhopp i familjeprogrammet ”Baren” var en bra start, tyckte Aschberg och, antar jag, produktionsbolaget Strix. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Årets upplaga av ”Big brother” kantas av skandaler. En deltagare har sagt att hon ”hatar judar” och blivit utslängd, tillsammans med personen inför vilken hon yttrade detta antisemitiska uttalande. En tredje deltagare har tidigare vistats i högerextrema miljöer, något som har fått två av programledarna att lämna produktionen i avsky (ändå har TV4 bisarrt nog hjälpt honom att tatuera över sina nazistiska tatueringar). En fjärde deltagare har gjort grova uttalanden om våldtäkt.

När jag nu läser om kaoset kring årets säsong av ”Big Brother” påminns jag om min egen korta karriär som dokusåpadeltagare i ”Baren” för snart två decennier sedan. För att skapa lite rubriker beslöts det att Billy Butt skulle bjudas in. Jag minns chocken och skammen när Robert Aschberg själv klev in i huset, meddelade att kamerorna hade stängts av och med all sin pondus deklarerade att våldtäktsdomen mot hans vän minsann var rasistisk och att vi skulle sluta tjafsa.

Sen kom Billy själv. Jag flydde, sprang ner och gömde mig i min säng med täcket över huvudet. Då gick han ner tillsammans med tv-teamet.

Han hade dömts för nio våldtäkter och ett försök. Nu stod han vid min sängkant och krävde att jag skulle ta honom i hand medan kameran rullade. Det var, som man säger i branschen, jäkligt bra reality.

Det är sådana upplevelser som gör att jag än idag alltid känner empati med folk som gör bort sig i dokusåpor. För till skillnad från de flesta bedömare i medierna vet jag något om pressen från produktionsbolaget, om hur deltagarna handplockas för att skapa konflikter, om flödet av alkohol, om en maktlöshet som samtidigt är en allsmäktighet, känslan av att befinna sig i en frizon, en plats där man kan bete sig exakt hur som helst.

Men inte bara det. För det jag minns bäst är inte kontrollen, eller förnedringen, eller egotrippen, utan tristessen. All dötid där man bara satt och tjafsade och idisslade en massa dumheter, darrig av sömnbrist och utmattning, till slut villig att säga vad som helst bara för att få omgivningen att reagera och tiden att gå.

Jag minns det särskilt väl eftersom jag fick erfara det igen, långt efter min sejour i ”Baren”. Inför en ny säsong av ”Big Brother” 2011 bjöds journalister in för att tillbringa ett dygn i ”huset”. Det blev 24 mycket avslöjande timmar, som snabbt visade effekten av stickande lampor, surrande kameror, löjliga möbler i grälla färger och absurda önskemål från produktionen (vid ett minnesvärt tillfälle krävde de att vi skulle ge varandra elchocker i stjärten och hotade att inte ge oss någon alkohol om vi vägrade). 

”Lyssna … vi är bara små horor … ” sluddrade en nöjesjournalist till mig fram på nattkröken. ”Fan, alltså alla vi … vi är bara små HOROR … ”

Tiden har sannolikt runnit ifrån den typen av tv-format. Rasism är på frammarsch i Sverige, på grund av medvind för nazism och högerextremism liksom på grund av invandring från kulturer genomsyrade av antisemitism. Kvinnofientlig och sexistisk jargong är vardag bland många unga män. Normer kring övergrepp och sexuell integritet varierar kraftigt. Vem vågar längre bjuda in medieovana människor med noll att förlora till ett ofiltrerat, livesänt program när toleransnivån samtidigt har sänkts för allt som väcker anstöt i det offentliga rummet?

Det är svårt att föreställa sig någon bjuda in en våldtäktsdömd kändis för att spexa till stämningen i en dokusåpa 2020. Och säga vad man vill om Robert Aschberg, men han hade knappast lämnat uppdraget som programledare om en snubbe med ett nasseförflutet hade klivit in framför kamerorna. Snarare hade han nog sett sin chans att skapa det som alla tror att de vill ha men blir så äcklade av när de får.

Jäkligt bra reality.