Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Då ser man vilka ens föräldrar egentligen är

”På en segelbåt vänds kikaren så att världens alla osämjor och orättvisor, alla kriser och katastrofer, placeras på hälsosamt avstånd”, skriver Jens Liljestrand.

Det är den sista sommarveckan och jag seglar ut i Stockholms skärgård med min 71-årige far och först efter några dagar till havs talar vi om det självklara.

På en segelbåt är det lätt att vara lycklig. På en segelbåt vänds kikaren så att världens alla osämjor och orättvisor, alla kriser och katastrofer, placeras på hälsosamt avstånd.

Det som räknas är vindens styrka och riktning, de närmsta distansminuterna på sjökortet och besättningens dagsform.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man vaknar i gryningen i sin sovsäck och plirar en stund mot den klarblå himlen genom luckan i förpiken. Man kravlar upp genom sagda lucka och häver sig upp på däck, står och huttrar lite innan man kastar sig naken i havet, simmar runt båten och upp i sittbrunnen, står en stund och droppar i solskenet med sin kaffekopp innan man – efter en kort överläggning – kommer fram till att det ändå vore skönt att röra på sig, den ena tar ankaret, den andra hissar seglen och sen den magiska känslan när naturens fingertoppar nyper tag.

När jag var pojke brukade vi ha kanotveckor, jag och pappa på Svartälven eller Stångån med tält och spritkök. Ett drygt tiotal år senare – jag var runt 25 – tog vi en vecka med kajak på Torneträsk.

Nu var det längesen vi fick en hel vecka. Flera gånger har vi skjutit upp det, det är jobb och fruar, barn och barnbarn, det är sjukdomar, det är semesterveckor som ska pusslas och kompromissas, ibland bidde det en tumme, ibland bidde det ingenting.

Det är som om vi båda har insett att det är nu det måste bli av. Från Vaxholm ut till Grinda och sen vidare genom Träsköfjärden och förbi Möja och där ute ligger havet och väntar. På land råder värmebölja, i ytterskärgården kan man stå halvnaken och svalka sig i den ljumma västliga vinden medan båten – snabb, lättseglad – klyver den blanka ytan i tre-fyra knop.

Som barn ser man gärna sina föräldrar i ett sentimentalt, idealiserande skimmer. Som vuxen ser man vem de egentligen är, deras fel och brister som på vissa områden rentav är en total inkompetens som man bara kan ruska på huvudet åt och, om man har tur, försona sig med (jag har således förstått att min far knappast är någon seglingsexpert och att det faktum att vi, under våra familjeseglingar på 1980-talet, jämt gick på grund inte alls var ”sånt som händer” utan berodde på att han var vårdslös och gick för nära grynnorna).

Men med insikten om att ens föräldrar är ytterst mänskliga och ofullkomliga personer kommer också den andra kärleken, den sortens lugna, anspråkslösa kärlek som är havregrynsgröt med mjölk och russin, som är stekt falukorv, sill och folköl, ravioli på burk, whisky i plastglas och ett parti yatzy där ingen får yatzy. Kärleken i det långsamma, prövande samtalet över flera dagar om karriären, vännerna, besvikelserna, om livet som man ville och livet som det blev och till slut också det oundvikliga:

Att det här kan vara vår sista färd tillsammans.

Vi kommer till Stora Nassa, ett myller av flacka, vackra öar och skär långt ut i havsbandet. Vi fortsätter ännu längre, ut till Svenska högarna, skärgårdens sista utpost, för seglare en närmast mytomspunnen plats där man ytterst sällan vågar lägga till.

”Jag tror bara jag har varit här en enda gång förut”, säger han när vi åker slalom mellan blindskären in mot den smala, grunda hamnen. ”Med motorbåt, med mina föräldrar. På 1950-talet.”

Vi lägger till, vi kliver i land, runtomkring oss finns bara en tom horisont, landet i väster som ett blågrått dis. Jag är här för första gången, det är den sista sommardagen och ovanför pappa och mig öppnar sig himlavalvet oändligt.