Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jens Liljestrand

Är det en mänsklig rättighet att slippa se andras misär?

”Häromdagen svängde jag förbi Arninge igen. Det är ingen där längre, bara Täbyborna i sina elhybrider”, skriver Jens Liljestrand.Foto: Martina Holmberg / TT / Martina Holmberg/TT
Häromveckan röstade Täby igenom ett förbud mot tiggeri som inkluderar ett förbud mot insamling vid kommunens elva återvinningsstationer.Foto: TT NYHETSBYRÅN

I stekande sommarsol, i snö och slask, i kallt strilande oktoberregn satt han vid soporna.

En sliten fåtölj där skumgummit vällde fram, några plastkassar med tillhörigheter, en shoppingvagn.

Nu är han borta, som om han aldrig funnits.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Svenskar älskar att återvinna. Sedan 1975 har mängden avfall som återvinns på något sätt ökat från 60 procent till 99,5 procent, läser jag på sajten sopor.nu.

Att samla ihop och slänga återvinning är nog en handling många förknippar med godhet. Det är olagligt att inte källsortera, men i realiteten är det förstås omöjligt för myndigheterna att kontrollera just din soppåse.

Att så många av oss ändå packar in skiten i bakluckan och masar oss i väg till de gröna igloosarna tolkas kanske av vissa som ett symptom på svensk mjäkighet och hjordmentalitet, av andra som ett uttryck för svenska dygder som lojalitet, hederlighet, laglydighet, samarbetsvilja och logiskt tänkande. För många, inklusive mig, är det nog helt enkelt omöjligt att inte sortera. Blotta tanken på att lägga en gammal mobiltelefon, en glasburk eller en trasig glödlampa i hushållssoporna ger mig ilningar av ångest.

Var sak på sin plats.

I mitt hem är det jag som sköter återvinningen och alltså varannan helg baxar in kassarna i bilen och kör till Arninge centrum i Täby, en halvsunkig, intetsägande plätt asfalt vid motorvägen som marknadsför sig som ”ett litet köpcentrum med stort hjärta”. I utkanten av den stora parkeringen, utanför Systembolaget, Coop och XXL, finns en rejält tilltagen återvinningsstation. Området är skräpigt, trist, fult och ogästvänligt. Det luktar äckligt. Det är ingen otrygg eller farlig plats, inte heller en plats där någon vill stanna en sekund längre än nödvändigt.

Här satt han, varje gång jag kom. Smutsiga kläder, mörkt hår, svårbestämd ålder, alltid leende.

”Jag jobbar, jag jobbar”, hojtade han på sin brutna svenska och ställde sig vid bakluckan så fort jag stannat bilen, visst hade jag kunnat vägra men hur det än var så lät jag honom alltid ta kassarna. Vi hjälptes åt att tömma bilen och när allt var borta stack jag åt honom en skrynklig tjugokronorssedel och allt som gick att panta och körde därifrån.

Det ska erkännas att det fanns gånger då jag irriterade mig på mannen vid sopstationen, särskilt då gånger då jag inte hade någon skrynklig tjuga utan kände mig tvungen att ge honom en femtio- eller hundralapp och därmed kände mig blåögd och naiv. Det fanns gånger då jag åkte till en annan sopstation, en mindre, nere i villaområdet, där det inte satt några EU-migranter, för att slippa se dem.

Det fanns emellertid, och det ska också erkännas, gånger då jag tyckte det var rätt skönt.

Särskilt om det regnade, snöade, om det var rått och kallt ute, om jag hade bråttom nånstans, om det var kläggiga gamla yoghurtförpackningar och vinflaskor med sura slattar, då var det inte helt fel att bara vräka ut skräpet på den blöta asfalten, langa över sedeln och gasa därifrån, med en diffus känsla av skam av att lämna honom där medan jag satt i min bekväma bil på väg till mitt lika bekväma hem.

Men mestadels var det faktiskt inget jag tänkte på.

Häromveckan röstade Täby igenom ett förbud mot tiggeri som, till skillnad från vad andra kommuner har röstat igenom, även inkluderar ett förbud mot insamling vid kommunens elva återvinningsstationer. Förbudet röstades igenom av M, KD och SD efter en tre timmar lång och hetsig debatt. Enligt polisen har inga polisanmälningar gjorts om problem vid återvinningen; problemen, om de finns, ska handla om mejl och inlägg i sociala medier.

Är det då en mänsklig rättighet att slippa se andras misär? Är det en mänsklig rättighet att få slänga sin återvinning utan att någon ber om att få ta hand om den åt dig? Att, så att säga, få avnjuta lyxen att känna sig som en god och medmänsklig medborgare utan att behöva möta någon medmänniska som faktiskt behöver din hjälp?

Häromdagen svängde jag förbi Arninge igen. Det är ingen där längre, bara Täbyborna i sina elhybrider på väg mot tacomyset och fotbollsträningen, vi sorterar våra Di Weekend och chardonnayflaskor, våra lyxmüslikartonger och presentpappren från födelsedagskalaset, var sak på sin plats.