Jens Liljestrand
I Sverige litar vi på myndigheter, det är sen gammalt. Så kom det sig att vi mellan 1907 och 1913 tillsatte en statlig utredning för att utröna varför var femte svensk hade utvandrat till Nordamerika. I ledningen för ”Emigrationsutredningen”, som den kom att kallas, satt den välkände statistikern Gustav Sundbärg.
En av Sundbärgs berömda teser, förmedlad i en av utredningens många bilagor, är att svenskar saknar nationalkänsla. Svensken, menar han, är förvisso naturälskande, modig och försedd med stark rättskänsla, men tyvärr också trulig, asocial och avundsjuk.
Framförallt saknar hon ”nationell instinkt”, särskilt i jämförelse med långt mer utvecklade länder som Norge och Danmark. Tvärtom har hon en impuls att beundra allt som är främmande: ”Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd af allt som ligger långt borta”, skriver Sundbärg i en klassisk passage.
Detta skrevs 1911, vilket innebär att bråket om de Sverigehatande svenskarna är lika gammalt som Strindbergsfejden. Detta faktum glöms gärna bort när det klagas på otillräckligt flaggviftande och sviktande nationell identitet. Den bristande fosterlandskärleken är nämligen ingen defekt och absolut inget modernt påfund av någon sojasörplande, genusindoktrinerad och globalistisk pk-maffia, utan ett nationellt särdrag, djupt nedärvt i den svenska graniten. Att vara svensk är att gilla det osvenska, att skända flaggan, att sitta ner när nationalsången spelas och inte ha en susning om varför vi – egentligen – firar den 6 juni.
Åtminstone var det så på den gamla goda tiden. Nu tyder mycket på att vi är med om en storhetstid – man frestas att tala om en ”comeback”, men frågan är om det inte är först nu, på våren 2020, som vi upplever en blågul guldålder.
För handen på hjärtat: När såg vi senast en svensk statsminister samla folket kring ett gemensamt projekt med samma framgång som Stefan Löfven? Under andra världskriget blev förvisso Per Albin Hansson en landsfader för många, men permittenttrafik, censurlagar och baltutlämning har kastat långa skuggor över perioden. Nu håller den för bara några månader sedan uträknade statsministern tv-tal till nationen, omgiven av svenska flaggor och med en blågul nål på kavajslaget.
Det är nu inte Löfven ensam som har åstadkommit denna nationella endräkt, utan ett unikt samlat politiskt etablissemang, där partiledare från höger till vänster utan undantag framstår som värdiga, sakliga och konsensussökande, mantralikt upprepande ord som ”gemensamt” och ”tillsammans”, en exceptionell uppslutning kring svenska företag och svenska jobb, svensk sjukvård och svenska liv.
Men i slutändan är det förstås inte politikerna som är kittet i den nationella endräkten. I centrum står experterna, arvtagarna till Gustav Sundbärg, som drygt 100 år senare återigen ställer sig vid en kateder och förklarar hur Allt Ligger Till.
Anders Tegnell i skrynkliga chinos och uppknäppt button down-skjorta är den svenska nationalsjälen förkroppsligad: Effektiv, trubbig, oglamorös, korthugget humoristisk men aldrig utan ett stråk av nordiskt vemod, frostigt blängande på den frågvise tyske journalist som envisas med att dyka upp på varje presskonferens.
Det är han och hans myndighet som i coronakrisen har valt en väg som gjort Sverige världsberömt som både skräckexempel och utopi.
”Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd af allt som ligger långt borta”, skrev alltså Sundbärg men i dag gäller motsatsen: Likgiltiga är vi knappast, och det är tvärtom omgivningen som hänförs – eller förfäras – av vårt sätt att handskas med pandemin.
Historien lär visa om vi gjorde rätt. Men den nationella samling jag upplever under dessa veckor kan i min livstid bara jämföras med fotbollssommaren 1994. Som av en händelse sänder den statliga televisionen alla VM-matcherna i repris med början nu på lördag.
Sverige-Kamerun, 2-2. Jag undrar vad Gustav Sundbärg hade sagt.