Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jens Liljestrand

Åk hem, Granen – ditt barn behöver dig mer

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: JARI KANTOLA / STELLA PICTURES

Det var vårt livs viktigaste match. 

Vi kom in till BB runt lunch och vår dotter föddes efter fem timmar.

Det var vårt andra barn, och trots att vi var förberedda och hade strategin klar – andas, krysta, håll position, låt inte barnmorskorna komma runt oss på flankerna – var det i slutändan förstås ett kaos av desperation och eufori, av smärta och kärlek.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den lilla flickan som till slut låg där var stel och stilla, ljust blåfärgad. En varm, fuktig, orörlig klump, som det mjuka innanmätet i en degig blåbärsmuffins. Jag minns som i en dröm att jag skrek rakt ut i luften: Hon andas inte! Hon andas inte! 

Obekymrat daskade en undersköterska till den lilafärgade degklumpen.
Minnet av Skriket gör mig tårögd när jag nio år senare skriver dessa rader. Min fru hade förlorat mycket blod och kunde inte hålla sin dotter. En annan undersköterska – eller var det samma? – beordrade mig att ta av tröjan och hålla mitt nyfödda barn mot min nakna hud. Blod, fett, varmt, pipande, vrålande, sovande liv mot min bröstkorg; en förvirrad pappa och hans barn blev två däggdjur, två enkla, sammanvävda organismer i en sal på Danderyds sjukhus i väntan på att modern skulle få i sig sin läbbiga leverpastejmacka. 

Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna. 

Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer. 

I ett land som ibland sägs vara ockuperat av en vänsterfeministisk pk-elit och förvisso skryter med att ha ”världens första feministiska regering” är det märkligt tyst om det faktum att en idrottsman så självklart inte stannade hemma med sin fru i väntan på deras gemensamma barns förlossning. Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen. Det sägs också att vårt landslag är utmärkta representanter för Sverige, spelare som väljer Laget före Jaget, som samarbetar och står upp för varandra, inte minst i den antirasistiska manifestationen för Jimmy Durmaz, och det är ju gott och väl allting men vad hände med att representera Sverige som ett jämställt land, ett land där pappor räknas, där män tar sin del av ansvaret och inte skyller på att ”chefen tyckte att jag behövdes på jobbet” eller ”jag ville inte svika grabbarna” eller ”hon klarar sig lika bra utan mig”? 

Hur kan man höra VM-låten, med raderna om att ”Vi är bäst då när allt står på spel / vi är bäst då när allt kan gå fel”, utan att tänka att det finns andra ögonblick i livet när ödet vänder blad, små vågskvalp av evighet som förändrar ditt liv? För alltid. 

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller. Och när laget väl har åkt hem och ska firas i Kungsträdgården eller Rålambshovsparken kan du förstås, om allt känns okej på hemmafronten, sticka dit och låta dig hyllas tillsammans med de lagkamrater som nyss har fått stryk av England eller Ryssland eller Brasilien eller vilka de nu blir, för självklart vinner vi inte fotbolls-VM. Och det gör inget. Du kommer vara den största vinnaren fotbollsvärlden någonsin har skådat.

 

LÄS FLER krönikor av Jens Liljestrand här

 

Jens Liljestrand

Ålder: 43

Familj: Fru och två barn. 

Bostadsort: Täby. 

Sommarplaner: Segla, vandra i Lappland. 

Vad ska du skriva om i sommar? Om minnet och glömskan. Om rädslan och kärleken. 

Berätta om ett smultronställe: Min släktgård på Bornholm. Dit återvänder jag alltid, och det blir alltid för kort.

Berätta om ett roligt sommarminne: Sommaren -94, när jag spelade amatörteater i Skåne - helnaken!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!