Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Vi sa att det danska paret levde det perfekta livet

Anne Holch Povlsen och Anders Hoch Povlsen i samband med kronprins Frederiks 50-årsfirande i Köpenhamn i maj 2018.Foto: OLUFSON JONAS / AP TT NYHETSBYRÅN

Terrorattacker som påskdagens fasansfulla bombdåd på Sri lanka skedde 7 770 kilometer från där jag bor. Enligt nyhetslogiken stannar känslan kvar kortare tid ju längre bort från den egna verkligheten händelsen äger rum.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På Sri lanka, ett land med i övrigt låg brottslighet, är inget över på länge och kanske aldrig. Älskade medmänniskor kommer inte tillbaka hur orimligt slutet än är. Det meningslösa hände.

Men dåden på Sri lanka lämnar inte heller mig, trots glassväder, magnoliablom och närmre kriser som rasande skogsbränder och grånande trubadurer som kör rattfulla. Det har bara gått två år sedan terrorattacken på Drottninggatan, kanske är det därför, eller så den obegripliga döden svårare att hantera när den egna kvarvarande tiden blir överskådligare dag för dag. Det var också så många barn som mördades och orosvulkanen mullrar i mammakroppen. Jag ser på mina egna tre, eller spåren efter dem som är på väg att erövra en värld full av faror men själva inte ser en enda. Det är deras enda väg men varför ser jag plötsligt hot över allt, jag som också varit högmodig fatalist och alltid lyckats förtränga mörkret. ”Det roliga tar man ut i förskott och det dåliga tar man när det kommer”. Det är som att vara sex år och just upptäcka att rymden inte har något slut och att mamma och pappa inte är för evigt. Allt är oförutsägbart.

Kanske är det terrorns kärnbudskap som kletat sig fast i själen: ingen går någonsin säker. 

I höstas reste jag till Skottland till en gammal gård som ett dansk par köpt och rustat upp till gästhus. Jag hade rivit ut en annons i en resetidning för länge sedan, lockad av stillheten och naturvandringarna, och sparat den skrynkliga lappen med drömmen om att en dag ta mig dit. Platsen var allt jag föreställt mig.

Vilket shangri-la, sa vi. Paret som skapat detta måste leva det perfekta livet

I backen bortom det vita lilla stenhuset, bakom växthusets organiska odlingar, bredde högländerna ut sig i mjuka höjder med grönt gräs, ljung och fjällsjöar som glittrade genom århundradena. Inne i det lilla huset var rummen enkelt inredda i en blandning av dansk design och inspiration från Orkneyöarna, allt i naturliga material, trärent eller målat i bleka pasteller. Till och med lunchsmörgåsarna var inslagna i tjockt smörpapper med tjärade snören runt. Allt var vackert, och de ständigt uppkopplade samtidsmänniskorna fick vila i en igenkännbar beständighet som så många famlar efter. Tryggheten i kulisserna som affärsidé.

På kvällen satt vi utomhus runt brasan som skickade glödloppor upp mot stjärnhimlen och samtalade med de andra gästerna. Vilket shangri-la, sa vi. Paret som skapat detta, de vars livsprojekt är att återskapa högländernas ursprungliga ekosystem, måste leva det perfekta livet. Han är visst miljardär, sa någon och så tog vi en klunk till av den lokala whiskyn.

På påskdagen befann sig den danska entreprenören Anders Holch Povlsen och hans fru Anne Holch Povlsen på hotell Shangri-la i Colombo tillsammans med sina fyra barn. Tre av dem omkom i attacken.

Det finns inget perfekt. Det finns inget beständigt. Ingen är skyddad. Slumpen kan alltid avgöra vilken väg som blir din. De direkt drabbade bär förstås den tyngsta bördan, det outhärdliga livsoket. Men oron, var ska jag stoppa den? I politikernas händer? Hos en gud jag inte tror på eller är det bara att bejaka psykets förträngningsmekanismer men vad händer då med alla andra katastrofer vi måste hålla ögonen på för framtiden, klimatförändringarna till exempel? Jag har i vilket fall tatuerat en björn på vaden om jag skulle behöva identifieras efter en sprängning.

Ali Smith, en av Storbritanniens framstående författare kom 2007 ut med bästsäljaren Girl meets boy. Boken handlar om två systrar som växer upp i en liten skotsk stad inte långt från Povlsens gårdar. Huset har deras excentriska morföräldrar skänkt dem efter att de sjappat till Europas fastland. Boken handlar om så mycket, men ett minnesvärt citat från morföräldrarna har stannat kvar och är ett pragmatiskt råd till barnbarnen, och kanske fler:

”Ni måste lära er att känna hopp av det slag som förpassar saker till historien.”

 

NOTISER:

Cliff Barnes

Cliff Barnes i Dallas är död, eller han lever i våra minnen även om skådespelaren Ken Kercheval avlidit. Dallas sändes 20.00 på fredagar med premiär den 30 januari 1981. Enbart signaturen framkallar ett lyckligt fredagskimmer trots att Barnes figur enbart gav magont och Sue Ellen var alkoholist. Pappa och mamma sjönk lättade ner i tv-fåtöljerna efter arbetsveckan. Ett glas till dem, ett halvt paket glass direkt ur det halva paketet till barnen och en timmes sinnesjuka intriger från andra sidan jorden. Fredagsmys, heter det nu för tiden. Tack Cliff!

Klimatkrisen

160 miljoner barn lever i områden som riskerar torka på grund av klimatförändringarna, en halv miljon barn bor på platser som kan bli översvämningsdrabbade. Klimatförändringarna handlar som bekant om mer än vår bekvämlighet. Läs Expressens artiklar om hur klimatförändringarna påverkar barnens framtid, och slå på TV:n den 1 maj för Världens viktigaste kväll i TV4. 

Påskledighet

Det dumma med att vara ledig över påsken är att man får smak för det. Det fina är att det finns något att jobba för. Snart är det sommar.