Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Vi kallas för sandwichkvinnor – de gurkblöta ostskivorna i mitten

Det händer sig att vemodet drabbar den här tiden på året när löven klibbar under skosulan som ett dasspapper på president Trumps fot i Airforce One.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tinnitusen i vänsterörat har bytt tonart och sjunger att vägen hem var mycket lång och nu blir kvällarna kyliga och sena, så kom och trösta mig en smula för nu är jag ganska trött. 

Det där sista skrålar jag högt men skäms sen för det finns andra som har det tungt på riktigt. Men hösten är en visa på repeat och själen hukar sig räddhågset inför mörker och omvärldens krav. Själv glor jag in i spegeln och ser mörka ringar under ögonen och en kliché lika förutsägbar som årstiden och den här texten. Mitt i livet, tonårsbarn, karriär, gamla föräldrar och en känsla av otillräcklighet som inte bara handlar om att anhörig börjat prata franska efter sin senaste stroke och jag har glömt bort min. 

I tidningen står det att vi kallas för sandwichkvinnor. Femmes des sandwiches.

Tydligen är vi de gurkblöta ostskivorna i mitten. 

De andra är brödet.

Som gurkblöt ostskiva är vemodet en förlåtande flykt.  

Författaren Virginia Woolf skriver, fritt översatt, i en av sina dagböcker från slutet på 20-talet: Jag noterar att historien blir vacker först i efterhand, eftersom ingen kan urskilja känslan i stunden. Den växer med tiden, och därför har vi ingen helhetsuppfattning om nu, bara om då. 

Min barndomsväns mamma gick till sitt heltidsjobb med övertid för att ensam försörja sina två barn, maken hade sjappat med grannfrun

Det som är dåligt nu blir kan bli bättre när du minns det. I vilket fall vet du vad det lärde dig med lite distans. Jag försöker komma på hur den plötsligt trasiga vattenpumpen med påföljande vattenbrist på lördagseftermiddagen ska bli ett lyckligt minne så småningom, eller det utspillda mjölkpaketet när det redan är för sent att komma i tid till mötet, men istället försöker jag mig på medveten närvaro i nuet, carpe diem liksom. 

Livet får visst inte bli det som pågår medan du är upptagen med annat.

Min barndomsväns mamma hade den senare texten på ett vykort uppnålad på väggen i radhusets allrum. Sen gick hon till sitt heltidsjobb med övertid för att ensam försörja sina två barn, maken hade sjappat med grannfrun, och vi blandade smör och socker till mellis medan vi tjuvlyssnade på hennes brorsas senaste Madness-LP: ”Father wears his Sunday best. Mothers tired, she needs a rest.” 

En kamrat tipsar om en japansk akupunktör som botar sömnstörningar och stress. Jag bokar tre tider på en gång men det känns ändå skört. Höstens förruttnelse påminner om att det redan kan vara för sent att se till att nutiden blir vacker i historiskt perspektiv, vilket inte precis underlättar känslan av tillkortakommande.  

En vän fyller 60, han håller ett vackert tal där han beskriver hur han tidigare såg livet som ett väntrum till döden

Det måste ha varit bättre förr. I alla fall lättare. Enklare. På fotografierna i telefonen syns familjemedlemmar framför födelsedagstårtor och i vardagspyjamas med håret på ända. Vi ser glada ut. Jag kommer inte ihåg något dåligt alls. Det är som bortraderat, en avancerad form av självcensur. Möjligen påminns jag om utmattningen den där julen när jag envist skulle fixa inklusive allt och lite till, men det beror mest på att jag blundar med öppen mun på bilden.

En vän fyller 60 och firar på lokal med de närmaste. Han håller ett vackert tal där han beskriver hur han tidigare såg livet som ett väntrum till döden. Det gör han kanske fortfarande, han är en pragmatisk sort, men nu har han i alla fall sällskap av sina vänner. De är förtrogna och vittnen och inte minst löften om att en dag förenas i vemodet över livet som aldrig var särskilt perfekt när det pågick men rätt okej ändå, i efterhand till och med fantastiskt.

Det suddigaste minnet blir det vackraste vemodet. Vår bästa tid är möjligen nu, fast sen.

Evig sommartid

Om en vecka kan vara sista gången vi ställer tillbaka klockan och får en extra sovtimme. EU vill slopa tidsomställningen redan nästa år och om Sverige levererar ett riksdagsbeslut före december kan evig sommartid bli verklighet även här. Jag tänkte först ställa alarmet för en preliminär avtackningsceremoni vid trerycket natten mot söndag nästa vecka, men av respekt för alla småbarnsföräldrar vars ungar kommer att vakna en timme tidigare låter jag bli. 

 

Oktoberskräck

De flesta obehagliga besked kommer inte längre via brev, förutom ett. I livsmedelsbutikens månatliga utskick erbjuds jag rabatt på mitt vanligaste inköp som visar sig vara – Holidaydip. Den informationen tillsammans med Apples nya tjänst ”skärmtid” är de största hoten mot mänsklighetens livslögner. 

 

Dilan och Moa

För övrigt är Sagan om Dilan och Moa det roligaste jag sett på länge. Redan nu på SVT Play.