Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Vem i hela världen kan man lita på?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Övrigt

SER JAG UT SOM EN LANGARE?
Häromdagen kom det fram en mycket ung flicka i svart skinnjacka till mig när jag passerade Pressbyrån i tunnelbanan och frågade om jag kunde köpa ut cigg åt henne. "Nej, sa jag ursäktande. Det kan jag tyvärr inte". Sedan dess har jag inte slutat fundera på denna incident.
1. Varför valde hon mig? Såg jag ut som en langare och hur ser i så fall en langare ut?
2. Varför sa jag tyvärr? Det kändes inte alls TYVÄRR att jag inte kunde köpa ut till henne. Det kändes utmärkt att säga nej.
3. Hur lång tid tog det till hon ändå fick sitt paket?
4. Om du läser detta glömde jag säga en sak: Sluta rök nu! Än finns det hopp.

 

HAN FICK EN MOROTSCHOCK
Inte för att jag överhuvudtaget har någon koll på vad som händer bakom kulisserna på Let's dance men ryktet säger att Benjamin Wahlgren den här veckan valde att ta det lugnt med den sponsrade solduschen.
Varför?
Han hade sett den solbrände, eller ska vi säga gulbrune, Doktor Mikael i ett Youtubeklipp.

 

SOMMARTID = SOVMORGON
Omställningen till sommartid är småbarnsföräldrarnas lyckodag i livet. Den lille telning som tidigare vaknat uppfordrande klockan 0600 även på en ledig söndag sover plötsligt som en stock ända till 0700. 0700 är ändå någon slags morgon med riktiga radioprogram, öppna jourbutiker och grannar som skramlar i trapphusen.
Mina vänner, i morgon är det dags! Vi ställer fram klockan.

Tunna hårtestar faller ner i deras fårade ansikten. Pyrotekniken har smällt fler gånger än de kan minnas, djurkadaver har slaktats och kajalstrecken under ögonen målas numera dit med samma vana hand som sätter läsglasögonen på näsan för att kontrollera etiketten på det egna vinet vid middagsborden. De är lika gamla, hårdrocksidolerna och deras publik, men lojaliteten har bestått. På sociala medier flödar kärleken och förväntan inför deras korta tv-framträdande:

- Det är för att vi aldrig sviker, säger Udo Dirkschneider, Accepts före detta sångare, innan han ställer sig bakom Joey Belladonna och ser bister ut medan de ihopplockade hårdrocksresterna drar en cover på Rolling Stones "You can't always get what you want", för att göra reklam för sin kommande allstars-konsert på Hovet.

Det är fint. Vackert till och med. De är vuxna män vars karriärer möjligen är på nedåtgående, men där minnet av stjärnglansen bärs upp lika mycket av dem själva som av fansen, vars storhetstid eventuellt också är ett vemodigt minne.

Världen förändras, blir mer komplex, osäker och svårare att förstå sig på. Men 3 minuter och 58 sekunder gemensamt headbangande till "I'm a rebel" är en trygg tidsresa tillbaka till en livmoder där det inte finns några okända horisonter att oroa sig över, och där ingen sviker.

Lojalitet är en underskattad kvalitet. Kanske också en bristvara i en värld där den allt oftare kommer med en prislapp. En vänlig dam ringer från min mobilleverantör och undrar om jag trivs med att ha förlängt mitt abonnemang. Eh, jo tack, jag märker ingen större skillnad. Jag glömmer fortfarande att lyssna av telefonsvararen och spräcker telefonens framsida en gång i halvåret.

- Så det känns bra? frågar hon igen, och det enda jag erfar är en kommersiell känslomässig kladdighet. Den proaktiva omsorgens enda syfte är att motverka mitt illojala byte till någon annan firma och en annan telefon. Förstås. Vi känner ju inte varandra, och begreppet "sann vänskap" är ändå rejält nedprioriterat sedan 90-talet när svenskarna rankar sina egna värderingar.

Mitt enda motjuck är plånboken, den enda som ger mig makt. I romarriket köpte de statusmässigt överordnade patronus, de fria manliga medborgarnas lojalitet med pengar och beskydd. På köpet fick de tjänster, och lydnad.

I politiken har illojaliteten gentemot partierna ökat sedan 50-talet. För även om politikerförtroendet enligt Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs SCB-rapport från 2013 har ökat de senaste tjugo åren så har partilojaliteten stadigt sjunkit sedan 50-talet, vilket givit upphov till fler partier i riksdagen och fler osäkra väljare.

Ur romerskt perspektiv är det rimligtvis något bra att en tredjedel av väljarna är fria att röra på sig.

Ur ett hårdrocksperspektiv framstår allt fler svenskar som en samling otrygga individer som letar efter lojalitet. Någon som aldrig sviker. En bekräftande arena där spandexen och röken ändå alltid är underordnade den gemensamma refrängen som utgör kärnvärdet i berättelsen om allas våra liv, i Sverige 2014.

Ett parti att känna igen sig i.

I dag har Sverigedemokraterna de mest lojala väljarna, enligt flera undersökningar och jag hör "I'm a rebel" eka i öronen: They say I'm a danger to the public and all, I only wish they would see, I'm just the product of a screwed up world. But they're all, they're all laughing at me.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!