Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Varje barn som kommer hit är en skatt av kraft

Nämen, om man skulle ta och sätta på ett avsnitt av "Paradise hotel", slafsa i sig en rejäl mosbricka med räksallad, några kilo smågodis och bli lite rasist?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jenny Strömstedt om

Heja korrarna!

Journalistkåren får ofta däng för att utmåla ett vi och dom-samhälle när det rapporteras om invandring och integration.

Den gångna veckan har samtliga utrikeskorrespondenter jag har följt engagerat trängt in i flyktingstatistiken och medmänskligt beskrivit öden som vi alla kan identifiera oss med, även om vår verklighet är helt motsatt. Utan de här berättelserna vinner ondskan.

Heja AIK!

Ett sätt att göra en insats för integrationen är att bjuda in ensamkommande flyktingbarnen att idrotta i de lokala föreningarna. AIK är en klubb som tagit det uppdraget på allvar och nu slussar in ungdomar så de får en meningsfylld fritid. Vi andra kan ge bort utrustning som blivit överflödig. Guld och svärta. Själ och hjärta.

Heja "Idol"!

"Idol" framstår numera, trots att Anders Bagge har rekord i buffliga kommentarer den här säsongen, som ett förträffligt forum för antirasism. Sjukt många begåvade ungdomar tävlar om finalplatserna, och de är svenskar med ursprung från hela världen.

Om man skulle slita upp matadorskjortan och öppna sitt hjärta mot den svidande känslan av att människor, sådana jag inte känner och aldrig har sett förr, är ett mullrande hot mot min egen tillvaro? Man kunde äta upp godiset samtidigt, snegla på hur fulla ungdomar gnider sig mot varandra på en grå övervakningsfilm och känna den fysiska lättnaden över kolhydraternas snabbverkan.

En omedelbar kick, en stunds lättköpt tillfredsställelse, en boost av den mest primitiva känslofiguren i min alldeles egen Pixarfilm, "Insidan ut".

Det är ändå enklast.

Jag ser asylsökande på tv från en överfull tågstation och nere vid den grästoviga asfaltsparkeringen vid Konsum i byn jag passerar med regionalbussen ligger flyktingförläggningen.

En man drar ett barn i barnvagn förbi den nedlagda skolan.

Han ser trött ut.

Många säger att andra människor har riktiga behov och rättigheter men om man inte tänker kan det det kännas som om de bara vill ha och vad blir då över till alla andra?

Tänk om jag inte får? Får leva mitt liv. På mitt sätt. I mitt arv.

Om de är här får de väl åtminstone leva som vi.

Visst är det enklast?

 

Det är enklast att inte räkna utan i stället känna att FÖR MÅNGA människor lyckats forcera gränsvakter och biljettkontroller i längtan efter trygghet oavsett hur stor och rik Europas befolkning är och hur vidsträckt land vi förfogar över för att vi råkar vara födda med ett svenskt pass.

Bilder på människor uppspolade på stranden fladdrar förbi på tv och det är smidigt att byta kanal till de berusade ungdomarna som någon har gett pengar för att dricka alkohol så de tappar omdömet och tror att det är en framkomlig karriärväg att guppa under ett lakan framför alla som vill se.

Det är ändå enklast att säga att tv-kidsen känner förutsättningarna och att de själva väljer hur de vill leva sina liv, medan man lystet fångar upp det sista sockret i godisskålen med ett fuktat pekfinger.

Väljer inte alla liv?

Vem har ansvar för en människas framtid?

 

Men de snabba känslokolhydraterna lämnar blodet. De gör alltid det. Det kortsiktiga mumsandet sprider i stället ett förlamande illamående hos både individen och samhällskroppen. Idén om livet som ett okomplicerat skrovmål från korvmojjen är ingenting.

Det enda som blir kvar är en skramlande tomhet fylld av självförakt och rädsla som måste projiceras på ett yttre hot som amalgam, eller flyktingar.

"Dessa ständiga snyftreportage på SVT", skriver SD:s politiske sekreterare Joakim Larsson på Twitter efter en nyhetssändning.

 

Men bilden av den döda Alan, 3, (pojken som tidigare kallades Aylan) vid Medelhavets strand är så enkel att förstå att den väcker en intensiv längtan efter motsatsen; långsiktighet och viljan att utmana de lättköpta rasistiska budskapen med kunskap om hur vi bygger en hållbar framtid.

I Malmö, Östersund, Täby ja i varenda ort med flyktingmottagning finns engagerade professionella, volontärer och privatpersoner som insett det som borde vara pinsamt uppenbart även för den som tuggar främlingsfientlig snabbmat:

Varje människa är en möjlighet att ta tillvara.

Varje barn som kommer hit är en skatt av kraft och drömmar.

Ingen har sagt att det är lätt att leva tillsammans, däremot är komplikationen fylld av möjligheter.

Det känns mycket enkelt.