Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Varför inte fira sportlov på ett asylboende?

FLYKTINGSEMESTER. Kanske kan ett sportlov på asylboendet Tjörnbropark öka vår empati. Foto: Lennart Rehnman

Hon gråter. Jag tillhör dem som aldrig fattat skämten om Helena Bergströms eviga tårar och efter att ha sett "Stjärnorna på slottet" tror jag att ännu färre vill förstå.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hemmamannen på frammarsch?

Nu har vi det svart på vitt. Att dela lika hemma när båda jobbar är avgörande, inte bara för husfriden utan, också för ett friskt liv. En ny studie från Försäkringskassan stärker det faktum att den som har huvudansvaret för familjen och jobbar samtidigt har en större risk att bli sjukskriven. Detta gäller inte längre bara kvinnor utan även män som dubbeljobbar. Friskast är dock de familjer där mamman är hemma och pappan jobbar heltid som familjeförsörjare. Är hemmamannen på frammarsch?

Notch ingen karamellkung

Den svenska spelguden Markus "Notch" Persson som tjänade miljarder på försäljningen av sitt spelbolag Mojang hade i veckan inflyttningsfest i sin villa i fashionabla Beverly Hills.

På nätet kan man se bilder från kalaset. Det är champagne, hoodies, sushi och smaklös inredning och en fet revansch för killen ingen kommer ihåg från skolan och vars ensamstående mamma köpte hans första dator på avbetalning. Ändå skaver något när man som förhållandevis medellös svensk tittar på bilderna. Varför har han fyllt godisautomaterna med så äckligt godis? Alla bilder på rukes.com.

Ingen kan vara butter på utter

Veckans glada tår fällde jag över nyheten om att uttrarna börjar återerövra svenska vattendrag. Man kan inte annat än älska ett djur som vars läte är att snörvla. Glad vabruari!

Det är Özz Nûjens dag och vi håller andan när han berättar om mamman som i natten flyr över minfältet med sina fem barn, och sonen som inte kan låta bli att tvångsmässigt göra fåniga ljud mitt emellan två vaktposteringar.

Men för att stjärnorna verkligen ska inse känslan av att varje steg mot friheten också kan vara det sista i livet, låter Özz dem promenera över ett fiktivt minfält där ljudet av en explosion hotar om foten sätts ned på fel ställe. Pang. Du är död.

Efteråt gråter Helena Bergström. Hon säger att det är en av hennes livs viktigaste upplevelser. Själv börjar jag tänka på en temadag på mellanstadiet tidigt 80-tal på när vi lekte FN och jag blev kines och min bästa kompis amerikan, ett minne som kan låta som ett hån mot Özz övning. För det absolut enda jag kommer ihåg är känslan av att det måste vara Guds straff att födas som kines eftersom jag fick en skål torrt ris till lunch medan amerikanska kompisen satt vid jänkarbordet och mumsade drömhamburgare.

 

Ändå finns det något storartat med båda övningarna.

För även om tillvägagångssättet skulle kunna avfärdas som ett spekulativt sätt att ruska liv i de privilegierades yrvakna kunskap om att världen är en plats på liv och död där majoriteten människor tänker mindre på om det är farligt med ketchup, och mer på om det finns en morgondag, så är det ändå känslorna som ristar in erfarenheterna i själen.

Helena Bergström var "på riktigt" rädd. Den proppmätta snorungen som var jag upplevde "på riktigt" hur orättvisa känns, om än en mycket mild och definitivt övergående sådan.

Innan någon svimmar av harm över att jag tycks påstå att de obehagligare delarna av verkligheten måste lajvas fram för att medelsvennen ska kunna känna empati, "Ut och lev i verkligheten där det händer på riktigt för fan!", så vill jag bara påminna om en sak:

Det händer inte.

Lina Thomsgård kommer inte att flytta till Barkarby utan det statliga tvång som hon själv skämtar om. Den som har ett jobb och lyckligt kan betala hyran för ett hem varje månad kommer bara att sova på några gamla kartonger på Kungsgatan i centrala Stockholm som en del i ett wallraffreportage på någon journalistlinje. De som aldrig har varit sjuka uppskattar bara att vara frisk de ögonblick de konfronteras med någon annans olycka och den som hittat sin Googlerunda på nätet kommer ledas vidare i samma cirklar.

 

På samma sätt som tak över huvudet, mat på bordet, utbildning och en möjlighet att försörja sig är mänskliga rättigheter är det också en rättighet att få slå sig till ro i sitt reservat, vad det än består av.

Det bygger inga broar, men det är där vi är.

Så varför inte (lite skämtsamt, javisst) spekulera i Özz Nûjens moraliska lajv som en lösning på svårigheterna att dela varandras verkligheter. Där dokusåporna länge kapitaliserat på experimentet med "Farmen", "Robinson", wife-swap, undercover-bossen och otal andra titlar så skulle man kunna tänka sig att upplevelseindustrin inom kort designar egna resor för ökad förståelse mellan människor.

Skit i fjällen. Upplev livet på ett asylboende på sportlovet! Endast 300 svenska kronor per dygn! Gratis kryssning mellan Syrien och Italien på överlastad båt. OBS! Inkvarteringen sker på helt egen risk.

 

Problemet här är dock att upplevelsen alltid kommer att halta eftersom den vilar på kunskapen att det snart går att pusta ut i sitt gamla vanliga liv.

Den som vill ta det ett steg längre anlitar därför agenter som likt de två miljonärerna i filmklassikern "Ombytta roller" helt oväntat ställer allt i ditt liv på ända. Någon annan har fått ditt jobb. Lönekontot är spärrat och nycklarna till lägenheten passar inte längre.

Vad gör du då?

Eller så lyssnar vi på alla berättelser som redan finns med öppet hjärta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!