Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Vad hade hänt om Janne ställt sina frågor för femton år sedan?

FITTJA CENTRUM 1999. Janne Josefsson och pojkarna, "i stunden leende mot en oseende vuxenvärld". Foto: SVT

Unga mår allt sämre.

Rubriken börjar bli så sliten att verkligheten bakom vattnats ur och inte längre syns.

Det har till och med ifrågasatts om det stämmer. Att känna sig nedstämd ett par gånger i veckan är väl normalt för en ungdom, läser jag i en artikel. Obesvarad kärlek, ständigt pågående sociala brottningsmatcher och krav på att lyckas drabbar väl alla.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Pussy Hat Byggnads

Alla manifestationer på kvinnodagen förtjänar applåder. Inte minst Byggnads. Bilden går att använda i utpressningssyfte ur två aspekter. 1. Utseendemässigt. Så mycket som jag älskar mössan kunde jag inte sluta skratta. 2. Varje gång fackföreningen slirar på ambitionen om fler kvinnor i branschen är det bara att vifta med porträttet. Pussyhat kräver pussyaction.

Mellomalawi

Även utan Loreen hade jag garanterat konsumerat mellofinalen som en bättre gräddbakelse, om jag varit hemma. Det må vara snabba kolhydrater men ack så gott i stunden. Istället befinner jag mig i ett av världens allra fattigaste länder, Malawi. Rapport nästa vecka.

Loreen

Skvallret i kulisserna säger att Loreens bidrag erbjöds Montenegro när svenskarna surade ut och sa nej. Kanske var det en otillgänglig låt. Kanske föredrar vi mys framför politisk högljuddhet, ungefär som budskapet i det brev jag fick från Inger och som jag ständigt påminner mig om: ”Jag skulle tycka bättre om dig om du bar lite blommiga blusar.

Generation y måste har curlats av sina föräldrar så till den milda grad att de inte längre kan hantera motgångar.

Ändå är den sann.

Den självskattade ohälsan bland tonåringar har tredubblats sedan 1980-talet, tydligast bland dem över femton.

Mellan år 2006 och 2015 fördubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga i åldrarna 5–19 år.

Antalet självmord bland unga minskar inte på samma sätt som i befolkningen i stort. Enligt siffror från Socialstyrelsen har antalet unga mellan 15 och 19 år som vårdats för depression och andra förstämningssyndrom tredubblats mellan 1998 och 2012.

All denna statistik finns sammanställd i Bris årsrapport.

Bakom all denna statistik finns barnen vi känner.

De som inte hänger med undervisningen. De som är livrädda för en full förälder, för att bli sextrakasserade, eller för att familjen ska få avslag på sin asylansökan. De som får panikångestattacker när de tänker på framtiden för att det enda de får höra är att allt håller på att gå åt helvete och glad, snygg, högpresterande och med massor av kompisar är det minsta man kan begära.

 

Några av dem har säkert haft mammor och pappor som dämpande madrasser mot livets realiteter och aldrig behövt resa sig på egen hand. Men ärligt talat, spelar varför någon roll i den akuta situationen när en ung människa har det svårt. Den sämsta investeringen vi kan göra är att avfärda dem som tramsande bortskämde slynglar som hängt för mycket på snap innan vi förstått varför. Det bästa vi kan göra är att lyssna på unga röster som i ideella organisationen ”Tilia” för unga med psykisk ohälsa: ”Prata inte om mig, prata med mig”.

De finns ju där, historierna om vad som värker och skaver och hur det kommer sig att mörkret föll. Det blev så tydligt i Janne Josefssons hyllade reportage vars andra del sändes i veckan. För femton år sedan tog han en bild på fem pojkar i Fittja centrum för ett av sina tv-program. Nu söker han upp dem igen för att fråga hur det har gått.

Vad hade hänt om redan han då ställt sina frågor? Vad hade hänt om Musse svarat och Janne lyssnat på historien om pappan som missbrukade och slog, om en mamma som inte fick finnas och den ständiga jakten på mat. Hade skolan varit tuffare? Hade räddningen kommit tidigare till pojkarna som fångats på bilden, i stunden leende mot en oseende vuxenvärld?Jag frågar mig vilka avgörande frågor jag själv låtit blekna i skev förhoppning om att så illa kan det väl ändå inte vara. I minnet ser jag suddiga konturer av barn som kom och gick lika snabbt från lek och mellis vid mitt köksbord. En knasig mamma som vi undrade över. En pappa som alltid luktade alkohol. Barn som flyttade till andra delar av stan och som jag aldrig mer såg.

 

Det finns så mycket kunskap och så mycket vilja. Vi vet att den största risken att själv må dåligt är att växa upp i familjer med missbruk och där föräldrarna lider av psykisk ohälsa. Ändå är det omhuldade begreppet sociala investeringar fortsatt en vacker tanke i majoriteten av kommunerna, begränsad av politisk kortsiktighet och budgetar som ska balanseras på året.

Men ett barns välbefinnande är en av de säkraste investeringarna som finns för ett samhälle. Vad det betyder för barnet att få hjälp att må bra, är hjärtskärande självklart. Eller?

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!