Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Vad är rimligt för att inte kallas djurplågare?

”Kostnaderna för veterinärvård för smådjur ökar”, skriver Jenny Strömstedt. Katten på bilden är inte en av katterna som nämns i krönikan. Foto: DPA

Katter är djur, människan också och forskningen kring vårt gemensamma känsloliv spelar veterinärerna och deras ökade kunskaper rakt i händerna. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det kan ha undgått någon att jag har en katt som heter Kerstin. Vi har en till, Eva-Charlotte, men hon föredrar en mer undanskymd tillvaro i offentligheten.

Kerstin kan närmast beskrivas som ett levande gosedjur som utan integritet delar med sig av sig själv till alla som ställer upp med kel. Hon är också något av ett måndagsexemplar vilket vi var fullt medvetna om när vi valde henne. Kerstins kanadensiska pappa är eventuellt också hennes morfar. Hon överlevde en dödlig magåkomma som liten men när vi erbjöds en annan kattunge än Kerstin som barnen valt, var det svårt att byta. Det är svårt att inför små barn motivera varför perfektion går före empati med svagare individer.

Hittills har Kerstin haft revorm, en zoonos sjukdom som vi upptäckte när ett barn plötsligt fick konstiga utslag i hela ansiktet. Utbrottet krävde storstädning samt kemtvätt av hemmets textilier tre gånger, tvätt av katter varannan dag under alldeles för lång tid samt ett antal svindyra veterinärbesök. Jag vill inte ens tänka på vad det kostade, trots försäkring. Hon har haft urinvägsinfektioner, en si så där fem gånger, ämnesomsättningsproblem (eller så var hon bara smällfet) och bantats med dyrt specialfoder, och lite annat smått och gott.

Det framstår som kallhamrat att skjutsa den ena familjemedlemmen till vårdcentralen och den andra till avrättning så fort det trasslar med hälsan.

Vi hade kunnat köpa fem nya katter för pengarna och ändå haft över till en årsförbrukning kalkon i sås. Men nu är det en gång så att husdjuren intagit samma plats i familjen som övriga medlemmar och det framstår som kallhamrat att skjutsa ena familjemedlemmen till vårdcentralen och den andra till avrättning så fort det trasslar med hälsan. Att låta djur lida är inte heller särskilt modernt. Särskilt svårt blir det efter att ha läst den nyutkomna, ännu ej översatta boken av etologen och primatforskaren Frans de Waal ”Mamas last hug” – Animal Emotions and What They Tell Us About Ourselves. Några av er har sett det hjärtskärande klippet på Youtube där chimpansen Mama, matriarken på ett zoo i Holland, ligger på dödsbädden och får besök av en mångårig människokompis. Från apatisk halvslummer spricker hon upp i ett leende och klappar och kramar sin återfunna vän i ett sista möte.

Djur har också mänskors känslor för att citera ugglan i 70-talsserien Fablernas värld, om nu någon med husdjur tvivlat på det.

Men under lång tid har forskare skakat på huvudet åt vår antropomorfisering, ett tjusigare ord för förmänskligande av allt från kanariefåglar till hundar eller pandor.

Ingen har bevisat om eller vad till exempel en älg tänker. I sin bok visar de Waal att känslor, alltså inte vad vi medvetet formulerar om hur saker och ting känns utan själva emotionen, i allra högsta grad går att mäta och inte bara hos primater. Känslor hänger ihop med nivåer av olika hormoner som oxytocin och kortisol och återfinns i hela det biologiska systemet, från människor till fåglar och ryggradslösa djur. Känslor ger mening och guidar levande individer att söka trygghet och föda.

Den informationen är helt värdelös för en redan blödig djurägare i kontakt med veterinären.

Det kan kosta 13 000 kronor, säger veterinären och lägger raskt till, innan kunden svimmar, att det inte går på försäkringen.

Kerstin, banjokatten, har fått problem igen. Vi drar oss för djursjukhuset men väl där ser det inte så farligt ut säger veterinären, sedan kommer kattandläkaren. Hon stirrar allvarligt på min man och meddelar att Kerstin kan ha ont och bör sövas och röntgas och eventuellt kommer det att dras ett par tänder. Det kan kosta 13 000 kronor, säger veterinären och lägger raskt till, innan kunden svimmar, att det inte går på försäkringen. När vill ni komma?

Kostnaderna för veterinärvård för smådjur ökar, främst på grund av att det är möjligt att ta fler prover och göra fler undersökningar. Det är av omsorg om djurens välbefinnande, påpekar branschföreträdare, och inte ens den som står med skramlande tom plånbok kan invända mot just det argumentet. Men vem ska ha råd? Vilka undersökningar är rimliga för att inte kallas djurplågare?

På kvällen är Kerstin en Skogaholmslimpa i armhålan. Hon kisar kamratligt, lyckligt omedveten hennes ömma tandkött blivit en fråga om både etik och ekonomi, och att själva livet hänger på den djuriska förmågan att känna.

Gilead i verkligheten

Att USA tagit ännu ett steg mot uppfylla Margaret Atwoods dystopi The Handmaids Tale genom att införa strikta abortlagar i ännu en stat, är så horribelt att nu läser om boken för att se om jag missat någon aspekt av framtidens helvete. Det handlar inte om religion. Det handlar om vita bigotta mäns rädsla att förlora makten till kvinnor, annars hade de börjat med att skapa ett jämställt samhälle som tar hand alla barn som redan finns. Jag har svårt att behärska ordvalet.

Comeback queen

Camilla Läckberg är århundradets comeback-queen! Efter Ulf Lundells superdiss i senaste boken donerar hon en ansenlig slant till underhållet av det torn på Kivik Art center som samme Lundell försökt få bort. Det är inte bara En bur av guld som är elegant.

Ställ skåpet!

Det är inte för sent för kärlek! John Lundvik är 36 år gammal. All kommersiell logik säger att ingen artist får sitt musikaliska genombrott strax före fyrtio. Men i kväll håller jag tummarna för att ESC blir det ingen någonsin lyckats få den att vara, en tävling för bra låtar framförda av proffs. Heja Lundvik and the Mamas. Ställ skåpet!