Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

STRÖMSTEDT: Länge leve extremfeminismen!

Evelyn, 19, i Turkana i Kenya tvingades sluta skolan i tonåren för att försörja sina barn. Foto: Fotograf Dan Lepp / DAN LEPP

Extremistfeminist. Det är ingen officiell ideologi utan låter snarare som något elakartat man får nerkört i halsen om man råkar säg hen i tv. Men det är numera jag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Biggest looser

Zara Larsson. Foto: Pelle T Nilsson

Zara Larsson berättar att hon nobbat turné med Justin Bieber. Zara Larsson ligger på plats 15 på amerikanska billboardlistan. Zara Larsson gör succé i Jimmy Fallon show. Zara Larsson är 18 år och har haft en mycket bra vecka. Jag hoppas att Zara Larsson erövrar världen.

Avskum

Jared Leto Foto: Vince Flores / STARTRAKSPHOTO.COM/ STARTRAKS PHOTO

Internet knyter människor samman på en sekund. Ändå, eller kanske just därför, finns det något magiskt i mer slumpmässiga kontakter över tid och rum. Som en flaskpost slängd i Atlanten av en trettonåring på resa med pappas tankbåt som hittas på en strand i Mocambique trettiofem år senare, eller ett brev som sitter fastkilat mellan brädorna på den gamla torpvinden där en mamma skrivit och berättat om äppelpriserna för sin dotter som tjänar piga på annan ort, år 1900. Det svenska punkbandet "Avskum" drog igång 1982 i Kristinehamn. Medlemmarna i bandet måste ha känt en viss vördnad när den oscarvinnande skådisen och sångaren Jared Leto dök upp i en skinnjacka med ett tygmärke på föreställande just "Avskum" på det årliga MTV Awards. Var har jackan varit? Vad betyder hälsningen från det förflutna? Vad flyter upp framför din näsa nästa gång?

Rabarberknopp

Elsa Beskow Foto: - - / OKÄND

Våren är här och frågorna hopar sig medan det spritter i rabatten.

Är Elsa Beskows En vårvisa i själva verket förtäckt pornografi? Borde vi kräva åldersgräns på dikten om Herr Rabarberknopp i samma anda som den kristna lobbyn rasade över baklängesmeddelandena på Led Zeppelins Stairway to heaven?

– Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp.

Så sprängde han med sin röda topp, men jorden sa stopp.

I vilket fall ger den en pikant dimension till barnboksillustratörens barnvänliga framtoning.

Om jag någon gång vacklat inför kvinnokampen och utmattad tänkt att det kanske är som trollen säger och de konservativa eller den äldre kvinnan som en gång skötte både barn, jobb och framgångsman och tröttnat på de ungas gnäll: vi har det bra här i Sverige. Lagstiftningen är mer eller mindre på plats. Kvinnor förvärvsarbetar och kan skilja sig utan att hamna på gatan och även om de enligt Försäkringskassans statistisk tar mest hand om barnen med konsekvenser för lön, karriär och hälsa så vyssar också män sina ungar under evighetslånga skriknätter med en innerlig omsorg.

I alla fall rätt många.

Men det spelar inte längre någon roll att jag på papperet har lika mycket makt över mitt liv som alla människor, jag lovar ändå att från och med nu, aldrig någonsin, överhuvudtaget, tummis, heligt löfte, stjärnstopp från månen och tillbaka i all evighet att inte vika från följande sanning en enda liten tum:


Jämställdhet är en absolut nödvändighet för världens överlevnad.

En ständig genomlysning av våra könsroller, de där diffusa förväntningarna som inte syns i rättvisekolumner, och dess konsekvenser för maktfördelning är livsviktig för att uppnå de värden som det internationella samfundet påstår sig sträva efter: Mänskliga rättigheter, hållbar tillväxt, ja till och med den sagolika drömmen om fred på jorden.

Jag är från och med nu extremistfeminist. En sådan som när middagssällskapet skriker att kvinnor och män passar väl ändå för olika saker och nu är du väl j-ligt tjatig, kommer att ta ett djupt andetag och fortsätta mala om vikten av lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön, biologiskt eller socialt.

Analysen anser majoriteten redan självklar, men dess praktik är sorgligt medfaren.


Men det var inte Everlyn, 19, i Turkana i Kenya som fick mig att fyllas av slutgiltig beslutsamhet. Hon som stolt men trött visar mig sin egenbyggda hydda, kvastarna som hon samlar ihop material till varje dag för att kunna binda och sälja för att förhoppningsvis kunna mätta de tre små barnen. Den första kom i tonåren och tvingade henne att sluta skolan. Allt gör hon själv eftersom hennes man kommer hem någon gång i halvåret och bara stötvis bidrar till försörjningen.

Inte heller var det föräldralösa Irene, 17, som levde ensam med en sjuk syster och hennes barn i slummen och fick sälja sig för att få mat för dagen. Hon som blev gravid och nu går upp fyra på morgonen för att hinna göra läxor, hjälpa alla i hushållet innan hon går till skolan, om hon hittar någon som tar hand om bebin. Arbetslösheten är 40 procent och ingen får ett jobb som inte har gått grundskola.

Inte heller är det hälsoarbetaren som berättar om läraren som inte ville godkänna examen om hon inte ställde upp sexuellt, eller alla de vars män lämnat dem för nya kvinnor när barnen blivit för många och bördan för tung.

Kvinnornas öden är lika gamla som civilisationen och finns att hitta överallt. Här. Där.


De är mödrarna som ser till att barnen lever och förhoppningsvis överlever medan männen låsts in en mansroll som premierar makt, kontroll och ägande.

Mitt besök i ett av världens fattigaste distrikt där det inte finns en gynekolog på 1,7 miljoner invånare bara droppen. Allt blev så tydligt i ekvatorns skarpa middagssol.

It's a mans world.

En ofri mansrollsvärld.

Det är därför vi måste fortsätta tjafset här hemma om pronomen, om kvinnolöner, våld och en kvalitativ barnomsorg, och om varför vi hejar mer på kvinnor som är mjuka och vårdande medan män ska vara handlingskraftiga och självsäkra för att få dunk i ryggen. Det är också därför vi måste fortsätta älta den döfåniga gåtan om varför bara halva befolkningen rakar sig under armarna.

Allt hänger ihop.

Svaren är desamma på frågorna ovan som på Irenes undran varför flickor inte får lov att klara sig själva. Varför har de inte har lika tillgång till utbildning som ger kunskap, försörjning och frihet för generationer framåt, en frihet som inte bara ger en enda lyckligare människa, utan också en möjlighet att rädda oss alla.

Länge leve extremistfeminismen!