Jenny Strömstedt
I Tensta kommer en femtonåring snart att fylla sexton och kanske kommer tiden att läka minnena från den natt då hon mot sin vilja hade samlag med sex killar som stundtals låste in henne, raljerade med använda kondomer och stal hennes mobiltelefon.
I Kumla sitter föräldrar och försöker överleva i tomheten efter flickan som försvann. Hon som tog livet av sig efter att ha utsatts för grooming av en försäljningschef i 40-årsåldern. 23 andra flickor drabbades också.
Vredesmättad trötthet
Knullgubbar. Jag känner en sådan vredesmättad trötthet över världens alla knullgubbar.
Var kommer de ifrån, alla de män som lider av en förvriden kvinnosyn, maktbehov och en oförmåga att känna empati och uppfatta gränser?
Varför pågår de?
Jag lyssnar till ett nyhetsinslag om koppleriåtalet och föreställer mig hur jag träffar honom, mannen som tagit sig rätt att tillfredsställa sig med unga självdestruktiva kvinnor som enligt egen uppgift inte ville. Jag håller fast hans ansikte i min hand och tvingar honom att se mig i ögonen när jag talar om för honom vilket svin han är, att han borde be om ursäkt och skaffa omedelbar hjälp för att rädda världen från sig själv.
Tänk om mina döttrar skulle hamna i knullgubbarnas väg?
Jag hör en pappa tala om baseballträn och det osäkra i om han skulle kunna avstå från våld om de valde just hans söner till offer.
Sexualbrott väcker de mest primitiva känslor till liv. Sexualbrottslingar är de mest föraktade kriminella.
Varför pågår de?
Där bodde blottaren
Jag minns radhusområdet vid motorvägen där jag växte upp. Vi kände de flesta som dolde sig bakom de konforma fasaderna. Tant Inger på 98:an såg allt vi gjorde, även bus. Frille i raden övanför bjöd ofta på godis som blivit över från hans nedlagda fiskaffär. Längst ner i området bland hyreshusen fanns det en dörr vars handtag var lagat med silvertejp. Där bodde blottaren. Han sades ha tagit med sig en liten flicka upp i skogen och gjort saker vi inte fick veta om.
Hos silvertejpen var det underförstått tillåtet att tjuvringa på dörren. Vi stoppade snö i brevlådan och viskade förfärat bakom hans rygg när han någon gång ibland syntes lämna sitt mörklagda hem. Jag vet fortfarande inte i dag om han ens var dömd. Jag vet bara att det aldrig var någon vuxen som opponerade sig mot våra tilltag.
Lika utsatt som ett våldtäktsoffer kan vara, lika hatad är förövaren. En lokalpolitiker i norra Sverige skrev på sin Facebooksida hur han i vredesmod ville att de i rätten friade pojkarna i gruppvåldtäkten i Tensta skulle "grävas ner och stenas". På internet delas en berättelse om samma dåd där flickans person bytts ut mot Svea Hovrätts president Fredrik Wersäll, som ett hån mot densamme. Trots att han inte har dömt i målet. Trots att han har ägnat sitt liv att bekämpa brottslighet som våldtäkter. Andra, som varit inblandade i målet, har fått ta emot hot mot sig och sin familj.
Jag vill skrika
Men hat leder inte till färre övergrepp. Lagen kommer, även om den ändras, aldrig att kunna fälla alla förövare. Jag skulle önska att vi pratade om det som är mycket otydligare. Hur hindrar vi knullgubbarna från början? Vännen och småbarnsmamman Lisas utbrott om statliga onanimaskiner är kanske inte det mest konstruktiva, men det är i alla fall inledningen på ett samtal. Jag vill skrika att vi andra, den stora tysta majoriteten som ser samtycke, empati och jämlikhet som fundament i livet, högljutt måste börja diskutera kvinnosyn och sexualitet. Predika jämställdhet, erbjuda generös terapi och ständigt bevisa allas lika värde. Männen måste tala med varandra.
Brist på samhälleligt syre är ett sätt att få de sjuka värderingarna att självdö, att sakta sippra ut och lämna kvar en platt, skrynklig och oanvändbar plastfarbror.
Någon gång måste detta sluta pågå.