Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Strömstedt: Att göra karriär har ett pris

Kritiserad. Linda Bengtzing drabbades av debatthat när hon lämnade sin bebis hemma för att tävla om en finalplats i Melodifestivalen. Foto: Olle Sporrong
Björn Rosengren är inget undantag när han talar om sin ende och nu vuxne son Magnus: "Jag var en väldigt dålig pappa sett i tid. Jag var bara ute och reste och jobbade. Jag gav honom inte tiden och det är något jag djupt ångrar." Foto: Lisa Mattisson
Könlöst
2014 är året då det går att börja dyrka toppmodeller igen. Erika Linder tapetserar just nu landet som androgyn jeansmärkesmodell. Erika är hon, han och hen som det behagar henne själv och betraktarens öga och alla som någon gång tvivlat på att det finns en poäng med att frigöra människan från förutfattade meningar om kön och yttre attribut, får nu bevis för motsatsen.
Foto: Fredrik Etoall
Andra chansen
I kväll har Ammotrack lovat lite mer naket i Melodifestivalens andra chans. Men det vi oroar oss mest över är röstrobotarna som nu hotar varenda underhållningsprogram av rang eftersom vi i publiken uppenbarligen gillar att rösta. Kommer de att förstöra lördagsunderhållningen eller kan de användas mer konstruktivt i till exempel, ja EU-parlamentsvalet? Nu spekuleras i att före detta tv-stjärnan numera KD-kandidaten Lars Adaktusson borde vara mycket intresserad.
Foto: Christian Örnberg
Smakar det så kostar det ...
Jag vet inte om någon noterade cigarren i Steffos mun i öppningsscenen av gårdagens "Let's dance". Den var en rökring från att orsaka hans avhopp. Produktionen vägrade nämligen att införskaffa något annat än den billigaste sortens bensinmacksgarre vilket fick superkroppen att själv stega i väg för att införskaffa en Davidoff för egna pengar. Som sedan möjligen lade en dimridå över hela omröstningen.
Foto: Olle Sporrong

Han sitter i strålkastarljuset i de döende elefanternas fåtölj och ser både lite trött och nöjd ut, Björn Rosengren.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tv-programmet heter "Min sanning" och är ett möte där människor med en lång publik karriär får tala ut om framgångar, kriser, bakom-kulisserna skvaller och så lite om en rutten eller extra fin pappa- eller mammarelation. Påfallande många gånger handlar frågorna om de offer som karriäristen tvingats göra på sin väg mot makten, och svaren handlar ofta om familjen. Björn Rosengren är inget undantag när han talar om sin ende och nu vuxne son Magnus: "Jag var en väldigt dålig pappa sett i tid. Jag var bara ute och reste och jobbade. Jag gav honom inte tiden och det är något jag djupt ångrar."

Jaha. Tänker man nedsjunken i soffan. När kom du på det? Hade fru nummer två något med saken att göra? Är du medveten om vilken kliché du är och när kommer antologin: "Mäktiga mäns bokklubb - tolv texter om hur det är roligare att blir rik och förverkliga sig själv än att torka rumpor, men man missar ändå något väsentligt"?

Björn Rosengren tillhör en äldre generation. Men det han säger, och som så många redan sagt, är en viktig information för alla yngre. Kanske mest för kvinnor eftersom förväntningarna på moderskapet fortfarande är mycket mer omfattande än på faderskapet även om dagens pappor kommer få svårare att göra avbön.

Att göra karriär har ett pris.

 

När det gäller kvinnor är det en aspekt som sällan diskuteras på ett avslappnat sätt eftersom samhället fortfarande inte lyckats med uppdraget att fördela makten jämnt mellan män och kvinnor. Därför blir varje invändning mot att göra karriär med små barn också en backlash för jämställdheten, vilket märktes inte minst efter mammamaffians debatthat mot Linda Bengtzing som förra helgen lämnade sin bebis hemma för att försöka ta sig till finalen i årets mest populära tv-program. Kvinnor som valt att vara hemma och låta yrkeslivet gå på lågvarv för sina bebisars skull blev jättearga på Bengtzing som hade mage att strunta i att uppoffra sig för det heliga moderskapet. De kvinnor som valt att göra karriär blev då jättearga på mammamaffians fördömande och ville framhålla att deras barn är lika trygga, kloka och empatiska individer som vilket annat barn som helst, trots deras karriärer. Kanske till och med tack vare. Barnen har i de aktuella fallen en till kärleksfull förälder och mödrarna har inte rymt till Paris med sina älskare. De jobbar. För att de har roligt, tjänar pengar och kan försörja sin familj. Kanske vill de helt enkelt ta makten över sin framtid.

Jag tänker ofta att dessa kvinnor förtjänar en guldstjärna därför att de också tar makten över samhället och öppnar dörren mot en större kvinnorepresentation i framförallt det privata näringslivet.

Ja, vi har en generös föräldraförsäkring och nej, den som vill upp i den verkliga toppen kommer inte att vara hemma i ett och ett halvt år, jobba sex timmar om dagen och bli sur om de tvingas ta ett telefonmöte 15.00 en söndag.

Inte än.

 

Just därför, för att vi ska förstå vad som krävs, vore det klädsamt om karriäristerna redan nu i stället för när de är sjuttio och intervjuas i tv-programmet Min sanning, kunde erkänna att det krävs ett offer för att klättra på framgångsstegen.

Det är slitigt att amma och samtidigt ha tider att passa.

Man hinner inte laga pedagogiska middagar tillsammans med barnen och det kommer att skita sig med arrangörskommittén för lågstadiediscot.

Ibland ringer telefonen på kvällen mitt i läxläsningen och man måste gå undan och prata länge i telefon.

Andra kvällar spenderas på hotellrum och godnattpussen lämnar ett flottigt avtryck på Facetimebilden snarare än på en mjuk varm kind.

Det betyder inte att kärleken till barnet är mindre och relationen sämre.

Men annorlunda.

 

Men så länge barnet har en närvarande förälder är det den vuxne som betalar det högsta priset. Det är den vuxne som likt Björn Rosengren kommer att "djupt ångra sig".

Slutligen. Skuld är en känsla att acceptera, eller helt enkelt hantera. Personligen använder jag mig av en melodisk skuldometer konstruerad av Björn Ulvaeus. Lyssna på ABBAs "Slipping through my fingers". Om de sentimentala tårarna övergår till fulhulkningar till andra versen rekommenderar jag en omedelbar omprioritering av livet.

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table Barely awake, I let precious time go by Then when she's gone there's that odd melancholy feeling And a sense of guilt I can't deny What happened to the wonderful adventures The places I had planned for us to go (slipping through my fingers all the time) Well, some of that we did but most we didn't And why I just don't know.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!