Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

"Största sveket kom från skolledningen"

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Flickan som heter Alexandra kan inte prata för att gråten tränger sig på. "Jag blev helt förkrossad", snyftar hon. "Det är mitt hem. Lundsberg har hjälpt mig och nu måste jag säga hejdå till hela min familj. Jag vet inte vad jag ska göra nu."

Riksinternatet Lundsberg förlorade slutligen sin trovärdighet inför Skolinspektionen och stängdes, och jag förstår Alexandra. Hon har ingen aning om var hon ska ta vägen.

"Skolinspektionen har gjort 200 ungdomar hemlösa", säger en annan.

Hemlösa känns i sammanhanget först som en lätt överdrift.

Bara 17 av drygt 200 elever på Lundsberg har föräldrar boende utomlands enligt skolans egna uppgifter.

Minst 183 elever har därmed en familj i Sverige och utan att raljera över terminsavgifterna så är det tämligen solklart att det inte är de hemlösa föräldrarna utan de med minst två boenden som ser till att skicka sina barn till landets mest slutna internat.

En slutsats av den påstådda hemlösheten, av den hjärtskärande övergivenheten, är därmed att det finns en andel ungdomar på Lundsberg som har haft stora behov av att få skapa sig ett nytt hem, långt hemifrån. Upptagna föräldrar kan ha tappat orken med sin tonåring, kanske är de mer intresserade av sig själva. Skolan på hemorten har för länge sedan givit upp.

Det är dessa ungdomar som gör vuxenvärldens svek ännu värre.

Då menar jag inte att skolinspektionen fattat fel beslut grundat på klasshat som flera moderata röster vill göra gällande.

Det är de oförstående och arroganta rösterna från skolans sida som borde svida mest hos de ledsna ungdomarna. Den nu avskedade rektorn Staffan Hörnberg skriver på sin Facebooksida att han "känner stor besvikelse att det görs gällande i media att jag skulle ha varit informerad och godkänt en nollning som kallas ubåten på Lundsberg."

Det är möjligt att han inget visste. Men en pojke vittnar till skolinspektionen att skolans husfar nämnt att "sådana lekar" skulle vara vanliga i det avsedda sammanhanget och att ubåten var godkänd av skolan och känd av husfar.

Om ett tvåårigt värdegrundsarbete där försvarande föräldrar intygar att skolan "vänt på varje sten" landar i att en lek som ubåten, där ungdomarna lägger sig på rygg för att få vatten hällt i ett rör rakt ner i halsen, är ett sanktionerat beteende så måste stenarna vara lika svårrubbliga som Värmlandsskogens största jättekast.

Om ett tvåårigt värdegrundsarbete där ingen unken kränkande tradition ska ha lämnats därhän landar i att en äldre elev bränner nykomlingar på ryggen med strykjärn, så skulle jag skämmas om jag vore rektor, och uttrycka det offentligt. Jag skulle också skämmas om jag var styrelseledamot och ytterst ansvarig för verksamheten men avsade mig all skuld.

Om jag var styrelseordförande Marie Wallenberg och lustigt nog befann mig på högjakt på samma sätt som rektorn och inte förstod vikten av den annalkande katastrofen utan i stället gjorde mig oanträffbar, så skulle jag också möjligen börja fundera över några punkter. Jag skulle fundera över om kritiken som försvararna kallar för klasshat i själva verket är simpel ilska över vuxna som ger intryck av att inte fullt förstå att det finns en vetenskaplig grund till att trygghet, för alla, skapar lyckligare ungdomar. Jag skulle rannsaka mig själv och öppet erkänna att strikta hierarkier där yngre är värda mindre än äldre inte bidrar till en humanistisk livsåskådning, en sådan livsåskådning som i förlängningen skapar en bättre värld.

De förtjänar bättre. De ungdomar vars chans att få ordning på sig själva och sin skolgång är att skapa sig ett nytt hem, hemifrån.

De vuxna hade kunnat undvika sveket genom att på allvar skärskåda sin uppvisade brist på förståelse för det som är en av grundbultarna i modern pedagogik, och i läroplanen.

Jämlikhet.

Lundsberg skulle kunna ha en fantastisk framtid.

FAKTA

Samma kvalitet på namnbytet som på vården?

Veckans roligaste PR-trick var inte Caremas namnbyte till Vardaga och de efterföljande ordlekarna som ta-av-daga, eller vård-aga.

Det roligaste var att Caremas representant kommenterade skämtandet med att företaget var mycket nöjda med namnbytet, och att det arbetat i två år med att fundera ut det nya förslaget. Två år! Tid är inte alltid kvalitet. Eller hur brukar vårdbolagen säga?

Talang att se udda talanger

Så mycket som jag får ont i magen av Alexander Bards okänsliga utskällningar av illa sjungande tonåringar, så lättad är jag över att han sitter där i Idol-juryn och ser alla dem som sticker ut. Som tror på karaktärer snarare än kopior.

Hoppas att han fortsätter bli upplyft av lusekoftor, lesbiska eller inte, genom hela tävlingen.

Vilka är dessa hundratals män?

Sveriges radios program "P3 Verkligheten" skapade ett fiktivt alias 14-åriga Emma som sålde sex via en annons på nätet. På kort tid kom över hundra svar från män i alla åldrar. En av dem en familjefar med egna barn.

Reportaget fick mig att må fysiskt illa. Vem konfroneterar dessa män och deras sjuka fantasier? Återigen. Vi måste prata om det. Under tiden rekommenderar jag författaren och journalisten Caroline Engvalls nyutkomna bok "Skuggbarn". Om verklighetens Emmor.