Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Sociala medier förstör vår självkänsla

Foto: MARCIO JOSE SANCHEZ / AP

Jag anar början på en ny era.  

Illamåendet har smugit sig på som efter ett skrovmål med mos, dubbelkorv, två påsar bilar en salt och en sur mixade, och en kopp bränt pumpkaffe längs E4:an på väg hem från sent kvällsjobb. Det är socialamediebulimin som får det att kväljas. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sjukdomen har pågått så länge. Intaget har smakat så gott, varit så berusande och tillgängligt. Nu ger varje anfall tilltagande självhat och en allt större sjukdomsinsikt.

Ska det aldrig gå över?

Expressens reporter Niklas Svensson borde ha tilldelats fredspriset för att ha pausat alla sina kanaler för ett par veckor sedan. Inte för att han är en genomsnittligt besatt murvel med fokus på politiska nyheter utan för att han visar att tesen ”Jag instagrammar inte, alltså finns jag på riktigt” kan stämma. En kamrat såg honom inne på livsmedelsbutiken. Han var typiskt levande.

Svensson är naturligtvis inte den första. Massor av människor har aldrig dragits ner i träsket, min mamma till exempel. Lindsay Lohan raderade alla sina Instagram- och Twitterinlägg i början på året. Artisten Ed Sheeran blev friskförklarad för flera år sedan och fuskar bara på Facebook. Superstjärnan Megan Fox hade omdömet att efter fem dagar på Twitter 2013 sluta använda sitt konto med hashtagen #WhatIsThePoint??? Vilken är poängen?

Megan Fox la av med Twitter efter att ha testat det i fem dagar.Foto: ENEWSIMAGE.COM / SPLASH NEWS / ENEWSIMAGE.COM / SPLASH NEWS SPLASH NEWS

Twitter var en gång personligt, nyfiket och fyllt av humor, och jag låter som en gammal stammis på Café Opera på 80-talet som nu sorgset stirrar på kön utanför och undrar vad som hände med klientelet. Det goda drunknar i testosteronstint tuppfäktande som slutar med att alla får sina fjädrar plockade och står nakna och ledsna och fryser om sina små knottriga rumpor. 

Alltfler människor i min närhet förhåller sig till Twitter som till fiskleverolja under de mörka månaderna. Något ont som dessvärre fortfarande krävs för att hantera yrkeslivet.

Eller gör det? Finns det ett tvång att äta skit?

Uppskrämda företag och organisationer tar in dyra föreläsare som ska hjälpa dem att vinna kampen om konsumenterna i sociala medier. De har lärt sig att möta kunderna i deras egna kanaler och bemöta minsta vink för att behålla trovärdigheten. Ibland blåser det ändå upp till storm. Samarbeten sägs upp, bilder tas bort, böcker plockas ner från hyllorna i samma takt som delningarna på Facebook. Det har blivit ett ansvar att ställa sig i vindögat och bara ta emot.

Men som forskaren Jonas Andersson Schwarz vid Södertörns högskola visat är stormar sällan representativa för allas åsikt. Agendan drivs av en inflytelserik kärntrupp som sedan reproduceras i medierna. 

Jag har i hemlighet börjat längta efter företag och organisationer som skakar av sig sin masochistiska hållning och fokuserar på att göra det bästa av sin verksamhet i enlighet med en tydlig värdegrund. För mycket ödmjukhet lämnar slagfältet öppet för tvångsmässiga kverulanter. Men en teflonstrategi parat med självförtroende och humor kan bli en befrielse för gnällspikar som slipper hyperventilera fram sin ilska på numera 280 tecken. Det är som att välja mellan lex Anna Kinberg Batra eller Carl Bildt. Samtiden skriker efter den förras inkännande och självkritiska strategi, men sociala medier har förvandlat människor till trotsiga treåringar som blir lugna först när någon pekar med hela handen, eller går därifrån.

Slutligen. Sociala medier stjäl dyrbar tid från arbete, familj och fritid och förstör vår självkänsla. Sociala medier bryter koncentrationen och gör oss mindre uppmärksamma. 

Sociala medier låter som en ny drog som polisen gör allt för att stoppa oss att importera från något källarhål i Bulgarien.

Det som håller mig kvar är kontakten med alla anständiga människor som inte är ute efter att hata. Ofta går jag in på deras konton och tjuvkikar för att det gör mig glad att de allra flesta lever sina liv mitt bland verkliga hundar, barnbarn, kanelbullar och en helgutflykt till Uppsala högar. Det är omöjligt att släppa.

Hon dog i sviterna av sociala medier kommer det att stå på min gravsten, med en fet tumme pekande upp mot himlen.

 

Fjunfrågan

Jag noterar att armhårsdebatten är igångpiskad av en klicksajt, igen. Nu mellan den tuktade bloggaren Emelie ”Bumbi” Bergqvist och mer otuktade feministen Lady Dahmer, som försöker bemöta hårskräcken med viss nyans. Själv häpnar jag över det ständigt så skräckinjagande med fjun i armhålan. Rakning borde därmed vara det bästa sättet att mäta jämställdhet. När val av fjun eller fjunlöst blir helt ointressant - då är vi framme. Ping jämställdhetsministern.

 

Visdomsord

Veckans citat inför lördagsshoppingen kommer från Netflixdokumentären Minimalism: ”Älska människor, nyttja saker. Motsatsen fungerar aldrig”.

 

Twitter-stopp?

I USA vill 69 procent av de tillfrågade i en undersökning från Quinnipiac-universitetet att Donald Trump ska sluta twittra. Rocket-man, Reince Priebus, Meryl Streep och den globala uppvärmningen håller med.