Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Själv känner jag mig som en rotvälta

Sjung om ungdomens lyckliga vår!

Valborg är över och en och annan studentmössa ligger kvar och skräpar i landets stadsparker efter mösspåtagningar och andra mer inofficiella anledningar för ungdomar att bli fulla på offentlig plats.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är dags att integrera pojkar och flickor i fotbollsskolan

En fotbollsklubb i södra Stockholm låter sina 11-åriga tjejer spela i killserien både för att utmana normer och få flickorna ska få ett "äventyr".
Reaktionerna har varit blandade.
Den mest korkade synpunkten är att killar inte kan förlora mot jämnåriga tjejer utan att få dåligt självförtroende. Men samma person menar också att killar som vinner mot tjejer får en uppfattning att killar alltid är bättre.
Nu är kanske tiden att integrera pojkar och flickor i fotbollsskolan, och låta dem spela ihop till den dagen de fysiska förutsättningarna skiljer dem åt. Liksom i alla andra lagsporter.
Möjligheterna att bryta normer får plötsligt samhällsomstörtande proportioner.

Kostråden är en parodi på kundsamhället

Livsmedelsverkets omformulerade kostråd är en sorts parodi på kundsamhället. Innehållsmässigt har de inte ändrats jättemycket, men tonen är annorlunda. Peka-med-hela-handen formuleringarna som en gång "sex till åtta brödskivor" har fått en lättsammare ton. Det var kostråd kallas nu "tips och idéer" och det är väl tur att vi slipper bli myndighetsstyrda ända in i kylskåpet.
Fast, varför ska de då ens lägga sig i? Det finns ju recepttidningar, bloggar, tv-program, instagramdietister och nyttiga kokböcker. Väldigt, väldigt många kokböcker.

Heja superkroppen!

När jag trodde att "Let's dance"-bubblan var spräckt och torkad berättar Steffo att det är hans tur att återinträda i sekten i jubileumsprogrammen. Skillnaden mot förra årets succésäsong är att jag nu måste vara alltigenom stödjande eftersom jag förstår hur galen man blir.
Så, heja superkroppen!
Din jive är, kommer att bli, magisk!

Det är snart sommar och den begynnande blomningen har lika mycket självförtroende som vilken 20-nånting som helst. Det spelar ingen roll om det ösregnar och gyttjan klafsar upp i grenen, naturen låter sig ändå inte hejdas och på samma sätt ser de mer nykläckta medborgarna ofta världen i klara grundfärger och system. Alesso eller Seinabo Sey. Ankläppar eller queerkostym. Syren kommer alltid efter hägg och alla oklara små luddiga mutationer däremellan rör bara till det.

Själv känner jag mig som en mossig rotvälta när jag läser vad Kristdemokraternas nyvalda partiledare Ebba Busch Thor, 28, svarar på en fråga i Dagens Nyheter om hur hon som politiker kommer att kompensera för brist på livserfarenhet: "Jag tror att det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse".

Va?

Jag kanske bara inte förstår grejen. Jag är fullt villig att erkänna mig som en av verklighetens mer korkade folk som inte fattat att politik är något som bedrivs utifrån helt andra förutsättningar än de vi brottas med i vår vardag. Eller vad menar hon?

När jag var 28 år trodde jag att världen såg ut ungefär så här:

Om man arbetar hårt kommer man att få det jobb man vill ha och en bra lön, även om man är kvinna, har ett annorlunda efternamn, funktionshinder eller bara råkar ha föräldrar som aldrig brytt sig.

Bebisar kan vara jobbiga men de skriker bara när de bajsat, är hungriga eller trötta.

Det kan vara svårt att hålla ihop ett äktenskap men bara man kan PRATA med varandra löser sig allt.

Makt får den som förtjänar det.

Bara man älskar sina barn så kommer de att bli hyggliga individer.

Alla som rakar benen är förtryckta sexualobjekt.

Den som blir förälskad i någon annan under ett pågående äktenskap bör omedelbart halshuggas.

Alla kan sjunga.

Aldrig har jag varit så ideologiskt övertygad som när jag var 28.

Sen fick jag barn, gick under av sömnbrist och kärlek, fick en livskris "Ska det vara så här?" skilde mig och återuppstod något snurrig och förstod inte så värst mycket mer.

Utom detta: Allt är en enda röra av å ena sidan och andra sidan och det enda som är säkert är att man måste vara hygglig och vill man hänga i länge är det bra att inte röka, dricka sprit och äta för mycket bacon.

Jag är osäker på vad det är för ideologi.

Ideologier är som smyckeskrin där allt ska tryckas ner i linjära lådor, även det stora halsbandet med täljda träelefanter. Ibland passar liksom inte livserfarenheten in.

Då kanske det gäller att shoppa en ny låda eller ett sånt där smycketräd kanske, om man inte bara hivar hela mankemanget på brännbart på sopcentralen.

Å andra sidan, ja ni förstår ju, så är det inte alltid så att mossiga rotvältor bryter ny mark och vågar allt det där som en förfrusen syrenknopp ändå trotsar när den spricker ut. Rotvältan bara står där medan den långsamt murknar för att lämna plats åt fräschare växtlighet.

Eller förresten, å tredje sidan kan man kanske säga.

Dess rötter har ändå någon liten kontakt med marken.