Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Programledaren hälsade på mig med frasen ”den fula feministfittan”

Är det nu det händer frågar en kvinna på Facebook. 

Me too. Jag också. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Berättelserna om sexuella trakasserier och övergrepp som fyllt flödena i sociala medier den senaste veckan rör vid något mycket större än vad jag trodde var möjligt. Där är hon, några han, anonyma och kända. Där är äldre med upplevelser som för länge sedan förträngts eller omvandlats till skyddande skämt, och tonåringar med färska trauman som fortfarande blöder skam. 

Där är mina egna upplevelser. De som jag fortfarande närmar mig med försiktighet. 10 år och gubben i telefonen låtsas vara skolläkare som vill göra en undersökning. 17 år, studentskiva och så full att jag tappar medvetandet och vaknar till med jeansen neddragna och en man som försöker förgripa sig. Någon stör. Någon flyttar mig. Ändå tänkte jag aldrig ordet övergrepp. Han hjälpte mig ju att leta efter min borttappade sko. 

Vuxen, hårdhudad och stark, men ändå sårbar för de mest verbala våldtäktsattackerna i digital form. Blottarna, tafsarna och de kränkande kommentarerna är för många för att minnas. #metoo har trendat i USA, Israel, Australien, Norge och i Sverige, över hela världen. Meningarna är pölar av sorg, ilska och utsatthet som sipprar genom samhällslagren och de gör mig sorgsen och upprymd på samma gång. 

Varje röst ett nederlag och en seger. I ensamheten bor tvivlen. Tillsammans ruckas maktbalansen. Så, det är nu det gäller. Möjligheten vilar som en tufsig nykläckt fågelunge i mottagarens händer och väntar på att flyga. 

Det är inte säkert att det är mot friheten.

LÄS MER: Hennes ord gör mig skräckslagen 

”Haveriet med hanteringen av Martin Timells trakasserier tror jag är ett arv från kanalens barndom”, skriver Jenny Strömstedt. Foto: EXPRESSEN TV

Medielogiken har lett till vidare exploatering av allas berättelser, som en reproduktion av själva övergreppet. Självklart är det kvinnorna som måste blotta sina trauman för förändring fastän både verklighet och statistik sedan länge visat vad som pågår. Det är som om trafikdöden skulle minskas genom att detaljerat beskriva offrens skador.

Några unga män gör försök till självrannsakan, men andra vänder bort blicken som kanske aldrig förstått. Det var deras tid. Vi spelade med, av rädsla eller självklarhet eftersom samtalet om gränser fördes med skamsna viskande röster. 

Den tiden är nu över. 

Min egen arbetsplats TV4 är en del av historien och haveriet med hanteringen av Martin Timells trakasserier tror jag är ett arv från kanalens barndom. En av grundarna berättade för mig i en intervju år 2000 att TV4 skulle vara ”lite som Singapore airlines. Snygga tjejer för männen att titta på.” 

Hierarkierna var tydliga på 90-talet. Männen var chefer och kvinnorna dekorerade, med enstaka undantag. På personalfesterna flödade spriten. Jag minns dem också. De rödmosiga överförfriskade mediemännen, javisst var det folkliga ansikten, som tog minsta gensvar som intäkt för gränsöverskridande kladd och skamliga förslag. 

LÄS MER: Sociala medier förstör vår självkänsla

Jag minns också den manliga programledaren, alltså inte Martin Timell, som hånskrattande hälsade på mig med frasen ”den fula feministfittan” långt efter att jag och kollegan Kristina Thulin drivit på debatten om att lägga ner Fröken Sverige. Nu är samtiden sedan länge ikapp. På min egen redaktion är alla chefer kvinnor. Ovanför dem är också cheferna kvinnor. Både organisation och kunder vårdar skräckslaget sina varumärken. Men kanske är TV4 som alla arbetsplatser där anständiga män blandas med svin och om svinen har tillräcklig förankring och lojaliteterna är grumliga så blir handlingskraften därefter. Men det är ingen ursäkt. Medberoendet måste brytas. De utsatta bör få upprättelse och förövare bör ta ansvar. Martin Timell har blivit tagen ur tjänst.

Men lika viktigt som att tala om det som har hänt och kommer fortsätta att hända, lika komplicerat är det att offentliggöra varje enskild person som betett sig illa. Tiden kan ha gått. Stjärnor dalat. Förnuft fångats. Skvallertribunalen riskerar att kväva sakfrågan till förmån för lynchmobbens rop på hämnd. Nyckeln som kommer att befria den lilla tufsiga fågeln är inte straffet. Det är de obekväma samtalen som kommer att rädda oss, som kan förhindra övergrepp och hjälpa förövaren att förstå innebörden av sina övergrepp. Kanske vaccinerar vi också oss själva mot utsatthet.  

Det gemensamma, ständigt pågående, samtalet om ömsesidig respekt och lyhördhet är allas ansvar. 

Låt oss ta det. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!