Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Pensionsmyndigheten – ni kan ta er i brasan

Claes Elfsberg, 67, försökte desperat bita sig fast men rykte för regelverket. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Våga gå emot reptilhjärnan

Varje lördag i Expressen

Little Jinder är en av stjärnorna i årets upplaga av Så mycket bättre. På frågan varför hon tänkte när hon fick frågan om medverkan svarar hon: "Jag kände ett motstånd mot att vara med, så då tackade jag ja". Det är så hon oftast gör, säger hon. Går emot oviljan för att se om hon kan utvecklas som människa. Man kan inte annat än respektera dem som ger nya sammanhang en chans snarare än motsatsen. I dessa omvälvande tider borde vi alla gå emot våra inskränkta reptilhjärnor lite oftare.

Dansprogram eller sjukhus?

Redan efter en vecka med tv-sändningar är Let's dance-deltagarna drabbade av så många skador att frågan måste uttalas: Är det en strategi att slå huvudet i golvet, dra en muskel i rumpan eller hoppa fram på kryckor för att få sympatiröster, eller piskar TV4 sina deltagare mot akrobatiska höjder som deras otränade kroppar inte är ämnade för? Säsongen är hursomhelst i gång och det vore ju väldigt roligt om det för första gången blev en final mellan två tjejer: Bianca och Elisa?

FAKTA

SD har ingen trovärdighet

SD:s förtroendevalda fortsätter att visa sitt rätta tryne. När Aftonbladet publicerade en bild på en mamma vid den makedonska gränsen som tvingades tvätta sitt nyfödda barn i en lerpöl kommenterade Karin Forell, ledamot i kommunfullmäktige i Norrköping på Facebook: "Grisar badar ju i gyttjepölar, dom mår så bra så".

Man häpnar. Inte ens den förhållandevis rumsrena partiretoriken om att vilja hjälpa flyktingar på plats har något enda uns trovärdighet kvar.

Det är en sån där dag när man knegat. Knegat i bemärkelsen att jovars, jag gick till jobbet och gjorde det jag skulle men motståndet inför att prestera var en vandring i den segaste jäsdeg. Till och med att tacka ja till afterworken är en kraftansträngning, men det gäller att vara på tårna 360 grader för att få nåden att fortsätta arbeta.

På väg hem blomstrar en snödroppe på den brungröna plätten bredvid busshållplatsen och får tankarna att flyga till en skog, ett hav, en klippa och en mycket friare oändlighet under skira skyar.

Ja, tänker man sen. Man kanske skulle skita i allt och bli gravid för att befria dagarna från den kravfyllda känslan av att inget är för evigt och snart är just du för sen. I stället skulle jag fylla dem med föräldrapengsfinansierade barnvagnspromenader och världsfrånvänt pyssel vid köksbordet. Men både ålder och bortträngda minnen från småbarnsåren påminner om att det är en mycket dålig om ens genomförbar idé. Det är ändå bara 32 år kvar till pensionen påminner man sig då med ett gurglande, ja rentav kvävande skratt som får medpassagerarna att stirra oroligt.

Nyckeln sitter i låset lagom till nyheterna på tv.

På dörrmattan ligger ett orange kuvert.

Grannarna steker strömming igen och med samma resignation som jag drar in den unkna fiskdoften registrerar jag den beskedliga summa som många heltidsarbetande som arbetat i hela sitt liv ska få på 65-årsdagen, om vi slutar jobba.

Fast när jag ögnar lite till förstår jag att regeringen har ändrat pensionsåldern. Jag läser högt: Du som är född 1972 behöver arbeta till du är 68 år och fem månader för att få en pension som motsvarar vad du skulle ha fått vid 65 år om medellivslängden varit oförändrad.

Med andra ord är min nya pensionsålder är 68 år och fem månader.

Rent ekonomiskt alltså. För de som är tio år yngre är det ännu senare.

Pensionsmyndigheten har just släppt en stinkande smygare i min hall och benen känns påfallande trötta när jag sätter mig på sängen för att tänka positivt, som man ju bör här i livet.

Det ena goda är att fjärten tränger ut det akuta fiskoset ur hallen. Det andra är att människor nu ska betraktas som unga och anställningsbara även högre upp i åldrarna. Enligt Pensionsmyndigheten, för att använda Hasse Alfredssons ord, är man vare sig passé vid 33 eller riskerar att åka på en propp lite högre opp.

Min gamla kollega har redan blivit av med jobbet en gång för att börja om på en spännande men skakig start-up. Vi ses på gatan och pratar om att det var länge sedan och hur mår barnen och sen säger hon att hon söker nytt jobb för att få lite mer stabilitet inför framtiden. Men, fortsätter hon och andhämtningen ökar: "Jag är meriterad, skitbra på det jag gör, färdig med barnaåren och JÄVLIGT snygg. Men skriver jag i ansökan hur gammal jag är får jag inga svar".

Hon är 49.

Höjd pensionsålder kan än så länge ta sig i brasan.

Det är som modeforskaren Philip Warkanders undersökning bland kunderna till ett stort varuhus som påstår att den övre åldersgränsen för kvinnor i högklackat går vid 63,3 år alltså cirka fem år och två månader före min ekonomiska pension.

Vad får kvinnor då ha på fötterna de sista åren i arbetskraften?

Tevasandaler? Kort kjol-gränsen är satt till modesta 44,1 år (medan bikiniplagg är lämpliga att bära ändå till 60,5 års ålder enligt undersökningens panel, vilket är obegripligt länge för ett synnerligen obekvämt plagg.) Varuhusets reklambilder ger dock alla kvinnor frikort att bära tajts och hoodie ända till döden skiljer oss åt. Men vem kommer att anlita mitt åldrade träningsoveralljag - i platta skor?

Tidigare undersökningar har visat att ålder ger större utslag än etnicitet när man mäter diskriminering på jobbet. Många arbetsgivare anser att produktiviteten börjar avta mellan 40 och 50, ungefär samtidigt som männen bör sluta med färgglada sneakers enligt varuhusets panel.

Claes Elfsberg, 67, försökte desperat bita sig fast men rykte för regelverket.

Vi andra slutar säga hur gamla vi är.

Det är ändå bara 50 år kvar till döden.

 

Mejla: redaktionen@expressen.se

Twitter: @jennystromstedt