Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig

Ny tappning. Daniel Gildenlöw ställer upp i årets Melodifestival med en modern version av Evert Taubes "Brevet från lillan".
Foto: Sven Lindwall

I kväll bänkar sig hela Sverige framför tv:n för att se på Melodifestivalen. Jag med. Den som tjuvlyssnat på genrepet vet att första deltävlingen innehåller en väl komponerad och luftig schlagerpastej med lite av varje, samt en modern version av Evert Taubes "Brevet från lillan", fast sämre. Mycket sämre. Den heter "Pappa" och framförs av Daniel Gildenlöw.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag lyssnar första gången hör jag en sådan tårdrypande pekoral att jag hamnar i ett våldsamt gräl med en väninna som naturligtvis tycker precis tvärtom. "Det är en fantastisk visa", säger hon ilsket och torkar sorgetårarna ur ögonvrån. "Så var det för mig när jag var liten och så är det för så många av mina frånskilda tjejkompisars barn."

Sången handlar om en pappa som sagt tack och hej till ett dött förhållande, skaffat ny partner, nya barn och struntar i sina gamla. Lite som pappan i Johan Unenges böcker om Rosa eller Johanna Ekströms berättelse om en egocentrisk författarfar, eller kanske som någon i ett hem nära dig.

Sedan slår det mig att mitt engagerade hat för ett simpelt mellobidrag beror på min övertygelse att "Brevet från Lillan" var en produkt av en annan generations män.

Kanske är det inte som jag trodde.

Jag är dock tvungen att vända mig till SCB för att dubbelkolla hur dagens fäder beter sig rent statistiskt. I Sverige i dag lever 450 000 barn med skilda föräldrar. Drygt en tredjedel av barnen upp till och med 18 år bor lika mycket hos båda.

Men över hälften bor mer eller mest hos mamma.

Knappt ett barn av tio bor mest hos sin pappa.

Jag sätter kaffet i halsen. Inte för att jag är så korkad att jag tror att föräldraskapet ännu delas lika exakt som ett paket vaniljglass med syrran 1985. Men att så många barn fortfarande växer upp mest hos mamma, trots att samhället genomsyras av uppfattningen att barn behöver tillgång till båda sina föräldrar, är så tradigt.

Den praktiska erfarenheten säger att nöta vardag är det mest effektiva sättet att få en bra kontakt med varandra. Min alldeles egen känsla är att det är för lite ens att ha barnen varannan vecka, går det att tillfredsställa barnens behov av en själv ens som helgförälder?

Siffrorna är förstås bara siffror och den hoppfulla kan läsa in pappor som möter upp efter skolan och kör till fotbollsträningen trots mammaboende. Den välvilliga kan tro att pappakärleken har sådan kvalitet att den övervinner den uteblivna kvantitetens avgrund. Någon annan säger att mammor kan vara egoistiska häxor som binder barnen vid sina bara bröst, att rättsystemet motarbetar pappor eller att det finns pappor som är olämpliga vårdnadshavare och som därmed inte bör ha hand om sina barn.

Så är det ibland.

Men det kan också vara mycket enkelt: De traditionella könsrollerna dikterar fortfarande villkoren för de föräldrar vi väljer att vara. Gamla normer berättar vem som aldrig får svika, alltid måste vara beredd på att lägga sitt åt sidan för att erbjuda närhet och ständigt låta radarn svepa runt barnet för att hitta de värkande hemligheterna. Eller bara köpa rätt sorts vinterskor.

Moderskapets självpåtagna omnipotens är också det som i den ombildade familjen, där finns ju mammorna också, kan få de mer omogna bonusmorsorna att bestämma prioriteringarna och de jagsvaga papporna att ge efter. De nya barnen bor hemma. De gamla barnen bor nästan hemma. En desillusionerad frånskild med tonåringar som tillbringar allt mindre tid hos sin far på grund av en växande känsla av utanförskap berättade om en mycket konkret mätfaktor på känslan av att höra till på riktigt - att få gå i kylskåpet utan att vara rädd.

Naturligtvis finns det även mammor som släpper taget och pappor som står för samvaron, och livet. Men statistiken visar att jag nog måste bänka mig framför tv:n i kväll och lyssna med ett annat öra när Daniel Gildenlöw sjunger "Pappa hej, jag saknar dig, längtar du nånsin hit hem till mig?"

Även om jag fortfarande tycker att både pappor och barn förtjänar mycket bättre.

Veckans vem ska man tro på...

Det är inte längre OK att ställa respektfulla frågor om Förintelsen på dess årsdag till kungafamiljen och skolavslutningarna ska återigen kunna firas i kyrkan enligt förslag från alliansen. Monarki och gud alltså. Jag som trodde att demokrati var svaret på världens problem med respekt och samarbete.

Veckans nu gör jag slut...

...borde komma från Eric Saades flickvän. På Expressens fråga om han är singel svarade han kryptiskt. "Jag är ganska singel". Som min man poptönten sa: "Det låter som något man brukade säga efter en turnéspelning på 80-talet".

Veckans mossa...

...växer på Riksidrottsförbundet som inte verkar ha någon strategi vad gäller elitidrottare som satsar inför internationella mästerskap, och föder barn mitt i karriären. Karriären ska tydligen ta slut då om man tittar på hur det brukar vara för kvinnliga idrottare. Sprintstjärnan Moa Hjelmer, 24, fick barn förra året och siktar nu på OS i Rio. Heja Moa! Ge henne allt stöd hon behöver från er.