Jenny Strömstedt
Utanför fönstren på gatan slirar bilarna i mörkret och tv-psykologen säger att den moderna människan måste lära sig att sänka farten. Men ingen verkar ta uppmaningen på allvar trots att fort, på fläcken, raskt, flinkt och i flygande fläng blivit en dygd med allvarliga biverkningar. Inte bara för den akuta hälsan, utan för mänskligheten i stort. Det är inte bara jag som tappar vettet.
Jag ser en intervju med Johan Johanssons fru. Johan och hans livs kärlek har två barn tillsammans och han jobbar som rektor på den skola i Karlskrona där 8-åriga Yara, som blev misshandlad till döds av sina vårdnadshavare under Valborgsmässohelgen, gick.
Sedan midsommarafton ligger Johan på sjukhus med "låg medvetandegrad". Han kan inte prata. Han kanske förstår att barnen är på besök. Läkarna kan inte säga om han kommer att bli bättre eller sämre.
Johan är svårt skadad efter att självmant ha kört av vägen och rakt in i skogen under en ångestattack till följd av Yaras död och kommunens krishantering där Johan upplevde att han fick all skuld.
Han hade gjort en orosanmälan om Yara till socialnämnden före hennes död. Han hade agerat men frågan han själv ältade var vad han kunde ha gjort mer, liksom alla vuxna i Yaras närhet förhoppningsvis ställt frågan till sig själva om de brustit i sin yrkesroll eller som medmänniskor.
Därför var det märkligt, ja fatalt, av Karlskronas förvaltningschef att stänga av just Johan från sin tjänst under det att utredningen pågick när en hel vuxenvärld borde ha fått kvarsittning.
Det finns många aspekter på det som hänt med Yara, och med Johan: bristande rutiner, överbelastning, okunskap, slarv, svek och kanske feghet.
Men också hastighet. Krishantering ska per definition gå fort eftersom snabbhet i dag är lika med ansvar och handlingskraft trots att det som i fallet ovan kan få helt motsatt effekt.
Det kan också gå fort när man väljer ord. Förvaltningschefen som hanterade ärendet i Karlskrona säger på en presskonferens i början av maj att Johan stängs av från sin tjänst, vilket han uppfattar som att han bär skulden, men påstår i efterhand att hon menade timeout.
Är det mediernas hetsiga första fråga "Vem bär ansvar?" som triggar den ogenomtänkta farten i en liten kommun som drabbats av en grumlig tragedi. Men snabbheten i ansvarsutkrävandet spelar ingen roll om svaret inte hjälper till att förändra för framtiden.
Ändå vågar vi inte vänta.
Säga nej till fort.
Önska att eftertanken fick en mer framträdande plats inte bara i krisens skugga utan överallt.
Laila Bagge och Niclas Wahlgren är nyseparerade. Det är inte min sak och jag har ingen aning. Men. Hade de blivit ihop om inte "Let's dance"-kamerorna hetsat upp hastigheten?
Hade Marcus Birro utan eftertanke gästat ett högerextremistiskt forum om han inte hade haft ett trängande behov av att illa kvickt verifiera sin version av mordhot och hat?
Hade julafton blivit mer innehållsrik om vi stressat mindre i december?
Det är som om människan alltmer finns till för att driva tiden framåt, inte för att ge den ett relevant innehåll.
På bordet, bredvid den alldeles för lösa lussebullsdegen ligger en bok om matematikens universum av Max Tegmark. "Vid extrema hastigheter börjar tiden gå långsammare", läser jag. Långsamt.