Jag fick en rak höger i njuren – på cykelbanan

I veckan när jag cyklade fram längs en av de hårdast trafikerade cykelvägarna fick jag en stenhård knytnäve rakt i höger njure av en välklädd gångtrafikant i vit välstruken skjorta, ljusa byxor och kort rågblont hår. ”Horan ska följa reglerna”, skrek han och tillade sedan upprepade gånger så att jag verkligen skulle förstå: ”Du är en hora”.

Själv höll jag på att ramla av cykeln i smärta men klev av (tack och lov orsakade jag ingen seriekrock) och försökte få kontakt med mannen som snabbt sprang i väg rakt över den trafikerade gatan.

Sedan började jag gråta av ren uppgivenhet.

Det som står klart är att storstadspendling oavsett trafikslag har förvandlats till en rysk roulett på liv och död där grundtonen i umgänget är densamma som Mia Skäringers karaktär Anna har i Solsidan, en ständigt självrättfärdigande surhet, upphöjd till en miljon.

Alla har rätt. Ingen har fel och smockan hänger inte längre i luften. Den delas ut.

Samma morgon utanför kemtvätten kliver en bilägare ur sin bil för att slåss med en cyklist. Den andra har varit ovarsam, anser båda.

En bekants dotter kommer åkandes på sin sparkcykel, på trottoaren. Det retar en städad man som är ute med hunden så pass att han knuffar ner flickan i rännstenen så att hon faller handlöst och hjälmen av airbagtyp löser ut. Mannen fortsätter sin promenad, förmodligen på något sätt utlöst också han.

En cyklist kör sicksack mellan bilarna på Götgatan i stället för att hålla sig på cykelvägen och slår en buckla i motorhuven på en bil som inte ser cyklisten i det mittfält han inte borde ligga i.

En mycket ordningsam kvinnlig kollega försöker navigera sig genom Slussen, som för icke-Stockholmare kan beskrivas som trafikanternas armageddon. Slussen byggs om vilket betyder att allt är dåligt skyltat och trafiken omdirigeras just när folk lärt sig samexistera hyfsat. Ingen vet vem som ska köra eller gå var. En arg man attackerar bakifrån på övergångstället och knuffar henne av cykeln för att han anser att hon borde ha stannat. Bilister prejar barnvagnar, bussar prejar bilister och cyklister cyklar oavbrutet mot rött trots att det är den enklaste regeln av dem alla att följa, så visst finns det anledning till brutala utrop. Men det räcker inte. Det är som om varje människas samlade bitterhet och maktlöshet ska återupprättas i samspelet med andra trafikslag än det man för närvarande färdas i själv. Våldet har blivit legitimt trots att det är lika medeltida som Hansa-kåkarna turisterna fotograferar ståendes mitt i cykelbanan. (Jag slår dem ändå inte.)

Det är inte heller särskilt lätt att göra rätt även för den som gör sitt bästa.

Befolkningen ökar. Bilar blir fler, bussarna blir fler, cyklingen växer och inte minst antalet människor som ska förflytta sig från en punkt till en annan. Det var trångt redan innan sparkcyklarna började pila fram som laglösa utropstecken mellan husen, ibland med två (fulla) passagerare på samma vingliga bräda.

Dagen efter knytnäven åker jag tillbaka till platsen där jag blev slagen för självrannsakan. Jag ser de vita strecken i cykelbanan. På höger sida där mannen dök upp står bilarna tätt parkerade utan öppning för gångtrafikanter och cyklarna åker förbi i dubbla led. Jag höll låg fart men det var så klart mitt ansvar att se honom. SÅKLART SKA MAN STANNA men man måste få en chans att reagera och han blev inte ens snuddad av mitt gamla åk. Kanske blev jag händelsevis slagpåse åt en man som samlat på sig ett liv av frustrationer, eller så har människan bara smärtsamt nära till hat och misstro. Det enda positiva med att tvingas spana efter blod i urinen ett par dygn är att jag nu cyklar ännu långsammare och stannar ännu oftare. Detta verkar dock reta en del medtrafikanter mer än motsatsen, men jag vill cykla, promenera och köra bil. 

Inte dö. Så låt oss se varandra djupt in i ögonen, ge tydliga tecken och chevalereska företräden som mannen i blått som kärleksfullt vinkade förbi mig när jag ville ge honom fri gång, och båda kunde vandra vidare in i dagen i glatt samförstånd.

Bygg en stad där alla får plats tillsammans helt enkelt, och fred på jorden.