Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Mindre snack och mer verkstad - den nya kvinnan är här

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sitter du mitt emot en partner som utan värme slafsar i sig din omsorgsfullt hemlagade lasagne utan att hylla dig därefter så kanske det är dags att skilja dig, sa Lotta Lundgren från tv-programmet ”Landet brunsås” i radions sommarprat häromdagen. Hon lät allvarlig.  Varför vara gift med någon som inte uppskattar kärlekshandlingen i en god måltid när livet kan bli så mycket rikare med någon som fattar poängen med en mustig rödvinsgryta? Och dig, underförstått.

Jag tycker att det låter rimligt.

När jag skilde mig fanns det flera kloka personer i min närhet. En lovade dyrt och heligt att barnen skulle överleva för det hade hon själv gjort. Den andra lånade ord från Madickens granne och Abbes fyllgubbe till pappa och lade till: ”Man måste kunna känna livet i sig när man lever”.


Det är ett påstående som möjligen utmanar småbarnsföräldrar som med få undantag någon gång har önskat livet ur, snarare än i varandra. Lite känslomässig stumhet ingår mellan köttbullespyor och rättvisegräl om vem som kvitterat ut mest ”egentid”. Men det finns en gräns när äktenskapsvampyrerna sugit ut den sista längtan och allt som återstår är ingenting. Svek och uttröttning. Förvrängda ord och blickar som inte längre ser.

Då får man göra slut.

Ibland är det omöjligt att upptäcka själv och det var ”Landet brunsås”-Lotta som sa det där som nästan lät som Abbes fyllpappa. ”Landet brunsås”-Lotta är lika uppfriskande som en het citronkyckling och stärker tesen om att svenska kvinnor nu sakta börjar röra sig mot en ny version av sig själva. Bitterfittan 2.0. Tiden då kvinnor inte bara gnäller om sina trista gubbar utan också gör något åt saken.


En bidragande faktor till frigörelsens skulle kunna vara Expressens manspanel bestående av Robert Aschberg, Leif GW Persson, Pigge Werkelin och Marcus Birro och tidigare Paolo Roberto. Säg åt idioten att skärpa sig eller gå vidare, är deras i särklass vanligaste råd.

Jag älskar manspanelen. Mina väninnor i småbarns- singel- medelåldersträsket avgudar manspanelen. Manspanelen befriar kvinnor från det uråldriga kravet på anpassning som förvånansvärt många fortfarande böjer sig under: En evig väntan på att han ska vilja prata, uppvakta och ta ansvar för det gemensamma. På att älskaren ska lämna sin fru, pojkvännen sluta porrsurfa och helgalkisen dra ner på spritkonsumtionen. Panelen ger respass till alla former av manegekrattning för att en kader dysfunktionella män ska kunna fortsätta bete sig.

Exempel: Jag är gift och har två barn med en man som sedan två år tillbaka är arbetslös och jag har försörjt oss allihop. När han äntligen hittade ett ströjobb på tre månader bad jag att han skulle bidra lite till familjens ansträngda ekonomi. Då blir han arg och väljer att boka en semester ensam till England för pengarna. Han tycker att jag ska sluta gnälla. Vad tycker ni?

Leif GW: Jag tycker att han är påtagligt lik en vanlig skitstövel. Kasta ut honom.

Exempel (oroväckande nog, 2012, ett av många på samma tema): Vi är båda heltidsarbetande och jag gör precis allt hemma då han har många fritidsaktiviteter. Nu när barnen är större och jag också vill göra saker på kvällarna blir han arg och vägrar ställa upp hemma. Kärleken dör. Vad ska jag göra?

Robert Aschberg: Ge honom en sista chans. Vaknar han inte tycker jag att du ska dra som en avlöning.

Exempel: Min man säger ofta elaka saker som att jag inte ska tro att jag ser bra ut, eller att jag är tjock. Det gör mig ledsen och arg.

Paolo: Du har rätt att bli respekterad. Ditt problem är inte för lite tålamod utan för mycket.

Enligt tidningen väller breven till manspanelen in. Det enda som oroar mig för är att inte alla ska hinna få svar på sin egen värkande fråga, och att det behövs en man för att påpeka att man har både makt och ansvar över sitt eget liv.

Bitterfittan 3.0 måste kunna klara det själv.

Under tiden inväntar jag glupskt morgondagens manspanel.

Övrigt

Julian Assange - en dokusåpa

Nu har Wikileaks våldtäktsanklagade grundare beviljats asyl i Ecuador och världen väntar på hur han ska ta sig från den immunitetskyddade ambassaden till Storbritanniens gräns utan att bli gripen. Ur turistperspektiv skulle jag önska att han gjorde som den ungerska oppositionspolitikern som blev kvar på den amerikanska ambassaden i Budapest i 15 år innan han fick fri lejd och kunde ta sig till Italien. London skulle få en ny toppattraktion. Assange kunde få ett eget inglasat rum och vi skulle vänja oss vid att betala inträde för att se hans åldrande kamp. Wikielaksgrundaren har blivit "Big brother".


Illa valt tilfälle för dopning

Den vitryska kulkasterskan som vann OS-guldet i London visade sig i veckan vara dopad. Jag var själv där och såg henne gråta glädjetårar över sin medalj utan att reflektera över något annat än att hon var lik Janne Schaffer. För vem är så korkad att hen dopar sig på ett OS? På samma sätt som vem fifflar med bokföringen på en statlig forskningsstiftelse eller knarkar efter jobbet som barnprogramledare? Underbart är tydligen ofta värt det även om det är kort.


Dags att lägga ner Facebook!

Fötter, bebisar, katter, svamp och tallrikar med frukostyoghurt är förbjudet att visa på Facebook. Vackra familjeinteriörer skapar ångest och misären blir för privat och ligger kvar att granskas av framtida arbetsgivare. Slutsats: Lägg ner Facebook. Vore inte det lite skönt?