Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Mannen utan badbyxor sitter oberörd kvar

Den förhållandevis lilla saken tar upp all plats i bastun, skriver Jenny Strömstedt. Foto: KZENON

Åttonde mars var i går men alla dagar är tid för lika rättigheter och möjligheter för människor och därför vill jag berätta historien om hur något förhållandevis litet kan ta mycket stor plats, när vi inte talar om det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det handlar om en penis. Om någon ryggar för det korrekta anatomiska namnet kan ni välja valfritt läsaralternativ från sajten synonym.se, som är drule, köttflöjt, schnase, snorre eller dolme.

Nere i den slitna källaren på etablissemanget där vi checkat in på sportlovet finns en nyrenoverad spa-hörna med en samkönad bastu. Det är eftermiddag och rummet är fullt av svettiga skidåkare. Följaktligen drar vi på oss badkläder och sveper handdukar om våra åldrande kroppar, mer för att freda andra än för att skyla oss själva. Den egna nakenheten blir alltmer odramatisk med åren.

Men i bastun sitter redan en man.

Han har inga badbyxor på sig.

Den förhållandevis lilla saken tar upp all plats i rummet

När vi tränger oss förbi laven lutar han sig förnöjt tillbaka i sin bästa födslokostym och vresar med benen. Vid hans sida ligger en handduk och med en snabb rörelse skulle han lätt kunna avvärja sin invasiva nakenheten, men sitter oberörd kvar. Istället särar han ännu mer på benen så att vi övriga instinktivt vänder ryggen till som för att helga en osynlig gud i motsatt hörn av bastun. Den förhållandevis lilla saken, ”fast du såg att den växte när vi kom in” viskar väninnan irriterat, tar upp all plats i rummet återstoden av tiden, eftersom vi desperat försöker undvika att tänka på det enda vi tänker på. 

Det är som oförmågan att direkt adressera en kollega som beter sig illa och därmed ge den ibland oförstående personen spelrum för sitt arselskap vilket leder både huvudperson och arbetskamrater i fördärvet när ingen längre står ut, lex #metoo.

 

Det är som att inte våga säga att den dyra tröjan mormor trodde att du önskade dig i födelsedagspresent både har fel storlek och färg, vilket gör både mottagare och avsändare besvikna eftersom tröjan aldrig kommer användas.

Det är som att tiga ihjäl äktenskaplig irritation med skilsmässa som följd när ena partern på lördagseftermiddagen plötsligt ” sticker ut och springer” och blir borta i ett par timmar medan den andra är ensam med tre gnälliga småbarn. (Stockholm marathons reklamfilm om egentid där löpningen är befrielsen från omsorg om barn är det mest osolidariska smörja som visats på länge. Någon måste ju klä på ungarna och gå till förskolan i vilket fall. Den helt anekdotiska bevisföringen säger att om ens partner börjar löpa över 1,5 mil flera dagar i veckan när barnen är under fem år utan att kompensera den andra, ligger förhållandet risigt till).

Vi tyckte att vi tog vår plats, men å andra sidan lät vi platsen ägas av någon annan

Till slut lämnar mannen med det blottade könet bastun.

När vi rödmosiga men rena berättar historien för våra kvinnliga tonåriga kamrater stirrar de häpet på oss.

”Satt ni bara där? Varför sa ni inget? Han hade säkert inte invänt mot att lägga en handduk över.”

Tanken hade inte slagit oss. Vi tyckte att vi tog vår plats, men å andra sidan lät vi platsen ägas av någon annan. Det som är självklart för post-metoo-generationens unga är tydligen fortfarande svårt för oss som växte upp med ”lite får man tåla tills man inte tål mer, och då är det ändå en historia att berätta” -kulturen.

Den verkar vara livaktig lite var stans.

Nästa gång blir det till att med vänlig stämma fråga:

Skulle ni möjligtvis kunna skyla schnasen?

 

Dagen efter

Dagen efter vill man gärna ligga i soffan och streama en lättsam film. Dagen efter kvinnodagen fortsätter förtrycket av kvinnor både här och där. Kvinnor förklaras omyndiga, förbjuds att äga och gifts bort mot sin vilja. Kvinnor könsstympas och säljs som slavar. Huvudparten av all människohandel sker för sexuella ändamål och av dem är ca 95 procent kvinnor och barn. Utsatta kvinnor säljer sina kroppar via webcams och förnedras för att få betalt. Unga flickor groomas och luras till möten som följs av sexövergrepp. Samtycke är fortfarande ingen självklarhet, tjatsex vardag och unga kvinnor bedöms fortfarande efter sitt yttre. Dagen efter fortsätter jag stödja alla som arbetar för en jämställd värld.

 

Fler musiklärare

Att vara musiklärare måste vara ett av skolans svåraste jobb. Själv minns jag lärare som mobbades till gråt under lektioner där ett trettiotal prepubertala tolvåringar tillsammans skulle sjunga kampsånger från 70-talet. Tidningen Skolvärlden berättar att musiklärare nu slutar eftersom de inte står ut med arbetsbördan. Med tanke på hur många artistwannabees i skolåldern som skulle älska musikundervisning i små grupper och kanske motiveras till stordåd även i andra ämnen – anställ fler!

 

Heja musiken!

Då kanske även det svenska musikundret kommer att överleva trots att det dömts ut i och med budgetnedskärningar av kulturskolor runtom i landet. En av lågoddsarna i kväll är Bishara, 16 år, vars musiklärare ligger bakom att han fick chansen i Melodifestivalen. Heja musiken!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!