Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Led oss med ert "storkukslugn"

Peka med hela handen. Agnes Wold, en av dem som agerar med "storkukslugn".
Foto: Robin Aron

I dag vill jag skriva om vår mystiska kärlek till människor som pekar med hela handen. De som sträcker ut armen och riktar sitt beslutsamma finger åt vilket håll som helst bara de pekar. De kan ha fel. De kan vara genomärliga eller ha en dold agenda att införa diktatur eller veganism men så länge de ser på oss med fast blick och tydlig riktning kommer vi att följa dem förväntansfulla som lammungar vid sin moders spenar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fundera över dina inre känslor

Foto: Pelle T Nilsson

Den före detta programledaren Siewert Öholm går till attack mot Gina Dirawi som han tycker syns över allt, vilket inte är huvudproblemet hävdar han. Problemet är att hon syns och marknadsförs som palestinier när hon borde bara få epitetet skicklig, alltså inte muslimsk och skicklig, även om vi också behöver muslimska förebilder.

Inlägget är så långt och ansträngande att läsa att det känns lättast att vända sig direkt till Öholm, klappa honom på kinden och lugna: Allt är bra. Oroa dig inte för Gina, SVT eller en sång som kaxigt ville ge igen till hennes kritiker.

Fundera i stället över dina inre känslor inför Gina Dirawi som palestin på bästa sändningstid. Över homosar på bästa sändningstid och människor som inte tror på Gud alls. Den som inte har problem med mångfald kanske inte skulle påstå att Christer Björkman bedriver ett personligt normkrig i Melodifestivalen. Men vad vet jag.

Mvh "Ikväll hejar jag på After dark".

Han är ett säkert vårtecken

Min kollega doktor Mikael är tillbaka på jobbet efter sin vintersemester, lika brun eller jag menar bränd, som vanligt. Doktor Sol är numera det säkraste vårtecknet sen semlor började serveras på annandag jul.

Fraktur i oturen

Stackars Jonas Sjöstedt har ramlat på gatan hemma i Midsommarkransen och brutit foten. Lyckligtvis var det höger.

Jag tänker på några av våra mest populära personer just nu: inrikesminister Anders Ygeman, Leif GW Persson, professorerna Hans Rosling och Agnes Wold samt Donald Trump, den senare tämligen genomskådad i Sverige men dyrkad av USA:s övergivna medelklass, eller varför inte "På spåret"-domaren Fredrik Lindström som har alla svar och vet exakt vart vi är på väg.

Stefan Löfven är det mer synd om. Han är säkert inte sämre än någon annan och jobbar hårdare än de flesta, men han pekar inte. Han tillsätter en utredning och väntar på prognoser från någon som kan lägga de sista bitarna i beslutspusslet. Under tiden gapar svarslösheten som otrygga svarta hål i medborgarnas pusselmattor.


Denna frånvaro av distinkt handpekning framkallar hos många samma känsla som när en halvdöd programledare anländer till sminket mitt i natten före en fyra timmars nyhetssändning och får frågan om vilken av nyanserna Expensive pink eller Naked lunch som önskas på ögonen, eller när bordsherren på middagen ber om lösningen på integrationen i Sverige. Ren och skär panik, och en stark längtan efter att underordna sig en varm hel pekande hand.


På bilden i tidningen pekar verkligen Inrikesministern med utsträckt arm, i motljus. Rubriken lyder: Ygeman "Så ska krisen lösas". Det handlar om attackerna på blåljuspersonal i utsatta områden, och om jag tidigare oroat mig över vandalismen, inträder nu lugnet.Att problemet har många bottnar och kräver långsiktiga sociala investeringar utöver de närpolisstationer som Ygeman bland annat förordar, fråntar inte instinkten att lämna över ansvaret till den som har lösningen och har fattat ett beslut. Vilket beslut som helst faktiskt.

Olof Rölander, som är årets nyutnämnde manliga talare (till skillnad från kvinnliga), berättar i en vinnarintervju att framgångsrikt ledarskap grundas på att just fatta beslut, mindre viktigt vilket. Pekarnas attraktion bottnar alltså i tro, eftersom de rimligtvis inte alltid hinner grunda tyckandet på analys, samtidigt som de befriar oss från samvetskval över världens problem. En copy, paste Jesus helt enkelt!

Hans Rosling är i själva verket en modern predikant som ger oss syndernas förlåtelse genom att visa hur världen utvecklas till det bättre trots flyktingströmmar och brinnande krig, medan Agnes Wold änglalikt befriar småbarnsföräldrar från dåligt samvete över ostädade hem och ett glas vin till amningen. Leif GW Persson kanske inte har hittat Palmevapnet i Veckans Brott men det känns ändå som om han löser alla gåtor med sitt nasala stånkande och befriar medborgaren från bestialiskt elände.


En alls icke religiös bekant i en Facebookgrupp döpte fenomenet med de framgångsrika hela handen pekarna till "storkukslugn" föranlett mindre av organens storlek och mer av en självsäkerhet så stor att ingen anser det värt att ifrågasätta vad de egentligen säger.

Det är dock fortfarande osäkert hur länge Donald Trumps tvärsäkerhet kommer att räcka eftersom åsikterna snurrar lika oberäkneligt som en kompass över Nordpolen.

Ena dagen är Fox ankaret Megan Kelly mycket kompetent för att en tuff fråga senare vara totalt befriad från skärpa, trots att hon uppenbarligen ställde utmärkt tuffa frågor (som korkad blondin, vilket han från början inte tyckte att hon var) Jaja. Det är gammalt nu, och det verkar ändå inte spela någon roll när allt vi behöver är en illusion om trygghet.

Själv oroar jag mig för närvarande över skolan, rasismen, min sockerkonsumtion och melodifestivalen. Vilka bidrag ska diskas eller inte? Men någon kliver säkert fram med bestämd hand. Kvällens delfinal går ändå i Peking.