Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Låt ingen ledare bänka våra barn

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag håller med statsministern

Socialdemokraterna i riksdagens trafikutskott vill förbjuda prat i mobiltelefon under bilkörning. Jag föreslår också att man förbjuder rotning i djup väska, nappning av bebis, ätning av rullkorv från macken samt något som helst samtal med övriga passagerare i bilen. Alternativet är att tillåta samtliga aktiviteter och uppmana till sunt förnuft. För att travestera statsminister Fredrik Reinfeldt: Vi kan inte kriminalisera en hel smartphone-generation.

Risk för slukning

Veckans ord är slukhål. Ett hål öppnade sig oannonserat och slukade en sovande man hemma i hans hus utanför Tampa i Florida, USA. Nu varnar geologer att vi kommer att få fler slukhål framöver på grund av klimatförändringar och ökad påverkan på vår jord.

"Hur dog hon?"

"Det var slukhålet."

Jag som just lärt mig att det är farligt att bo i rymden.

Trots fiskfelet: Heja Hoffsten!

I kväll äter vi vinägerchips och holidaydip till middag och kammar luggen som pojkmaffian Robin, Anton, Ulrik och Yohio. Jag hejar dock på Louise Hoffstens döda fiskar som simmar med strömmen. Även om de flesta fiskar simmar både mot och med strömmen, för att vara noga. Öringen och Harren är de som är mest frekventa motströms. Gäddan står mest still. Men det visste ni säkert redan.

Barn som blir utskällda. Barn som tränar med skador. Barn som ringer hem och gråter från träningslägren inför nästa pass. Barn som inte längre får var med och träna om de varit sjuka.

Den här gången är det konståkningen som hamnat i blåsväder, visar en granskning i TV4 Sporten. Tidigare var det gymnastiken som i en uppmärksammad forskningsrapport anklagades för en ledarkultur som strider mot FNs barnkonvention.

Vi har hört diskussionen förut.

"Det är RYSSENS fel!" menar några och ser blonda korthåriga män med tvivelaktig gudamakt över sina hårt drivna adepter, framför sig. "Hur ska vi få medaljer om vi inte blir lite mer som KINESERNA!", säger andra och tänker att de veka barnen med gråt i halsen ändå aldrig kan bli några vinnare och på det hela taget har en bättre framtid inom bowlingen.

Det är ingen i idrottssverige som tycker att det är en bra idé att psykiskt och fysiskt misshandla barn. Ekonomiskt stöd ges generellt inte till elitsatsningar för barn yngre än 12 år. Ändå återkommer ständigt beklämmande historier om pressade barnidrottare utan att något verkar hända. Men det som oroar mest är inte de enstaka fallen av näst intill straffbara gärningar, utan prestationskulturens effekt på ungdomsidrotten som helhet.

Jag hör Karin Mattson, Riksidrottsförbundets ordförande, återupprepa ett mantra i tv:

"Det är otroligt viktigt att det sker på barnens villkor."

Det sker alldeles för sällan på barnens villkor. Ibland, som i fallet med konståkningen, på tränarnas villkor. Det riktigt sorgliga är att det förfärande ofta sker på föräldrarnas villkor. Det handlar om det ideella, vardagsnära och kvartersnära sportandet som äger rum i skuggan av någon annans drömmar.

En autentisk scen som jag är säker på har parallella verkligheter varje helg: Ett gäng femåringar har fotbollsskola i en gärsgårdsklubb och delar i slutet av passet upp sig för att spela match. En pappa med coaching-ambitioner leder det ena laget. En av de absoluta nybörjarna, en superentusiastisk kille som är nyfiken på sporten men hittills läst fler dinosaurieböcker än han sett Champions league-matcher, ställs i mål.

Det kommer ett skott. Den lilla mycket unga mannen försöker rädda genom en mäktig luftspark. Det heter ändå fotboll. Den lilla mycket unge mannen byts ut. Pappan med coaching-ambitioner toppar nämligen laget.

På en fotbollskola. I gärdsgårdserien. För femåringar.

FEMÅRINGAR!

Vad är det med den moderna föräldragenerationen som fortsätter projicerar sina egna misslyckade livsprojekt på små barn? Som fullkomligt avfärdar vedertagen forskning som inte på något sätt kan påvisa att elitsatsningar i unga år leder till större framgångar och fler guldglänsande medaljer. Forskning som säger att antalet tränade timmar är det som är den stora skiljelinjen mellan framgång och hobby, och vem som är beredd att satsa kan inte urskiljas vid fem års ålder. Först någon gång i tonåren visar det sig vilka som är beredda att offra all den tid och kraft som framgången kräver, enligt idrottsforskaren PG Fahlström i en radiointervju.

Men innan dess har ett antal hängivna atleter blivit bänkade för livet av amatörledare som fyller sitt inre tomrum med småbarnssegrar och gömmer det dåliga samvetet bakom importerade ledarskapsfloskler om kvalitetssäkring och målstyrning.

Barnen på bänken kanske bara var födda sent på året.

Mina egna ungar har osedda nekats tillträde både till fotboll och gymnastik för att det vid tio års ålder ansetts "för sent" att börja. Ingen frågade hur mycket tid de var beredda att satsa. Ingen tänkte på hur liten del av alla Sveriges idrottande barn som ens kommer i närheten av de stora mästerskapen. De hittade andra intressen.

Jag hör till dem som njuter av svenska idrottsframgångar.

Kanske skulle de kunna bli ännu fler om alla motiverade barn fick samma uppmuntran att träna så mycket de ville, allt högre upp i åldrarna.

Och om föräldrarna sattes i långvarig terapi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!