Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Kvinnor kräver det omöjliga av varandra

Influencern Bianca Ingrosso. Foto: OLLE SPORRONG

Som så många andra lade jag fyra timmar på Neverland-dokumentären i veckan och förfasades över det begripligt obegripliga i att Michael Jacksons övergrepp tilläts pågå under så lång tid.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Förblindande stjärnglans skyddar många brottslingar. Könsroller kan också spela också roll. I filmen säger James Safechuck, en av de utsatta, att det ”…för manliga offer kan vara svårare att erkänna övergreppen eftersom det finns så många idéer om att du inte längre är maskulin efter det som hänt”.

Enkelspåriga normer för hur män och kvinnor måste bete sig för att accepteras av samhället kan med andra ord få förödande konsekvenser. Inte bara för brottsoffer utan för varje aspekt av våra liv tillsammans. Om vi i dag kan välja allt från vårdcentral till bild på bankkortet är det knappast för lite begärt att individen får plocka sina egenskaper från hela det mänskliga smörgåsbordet. Det verkar dock avlägset. Inte minst på lokal nivå.

Sett till den dagsaktuella svenska kvinnligheten, den som delas och kommenteras i sociala medier, börjar den bli lika hårt snörd som en 1800-talskorsett. Bland influencers är kvinnor överrepresenterade i samtliga åldrar och i åldersgruppen 18-24-åringar är nästan nio av tio kvinnor, enligt analysföretaget Klear.  Men det är inte bara de som bestämmer agendan utan lika mycket deras följare. De som lajkar eller avstår, kommenterar kärleksfullt eller levererar spänstiga pekpinnerapp. Den godkända kvinnligheten har väktare i varje kommentarfält.

Den som är uttröttad uppmuntras till ”egentid”, men får skäll när hon lämnar bort sin bebis och går på restaurang

En samtida kvinna måste vara solidarisk med alla kvinnor, även om det är lika omöjligt att bejaka samtliga medsystrars gärningar på samma sätt som det finns killar man gillar eller ogillar för sina ståndpunkter. Hon får inte ha nya kläder ens om de av klimatskäl är lånade och ska återanvändas, samtidigt som läsarna kräver daglig inspiration och den vanligaste frågan fortfarande är ”var har du köpt din tröja?”. Flygskammen är förvisso könsneutral men en kvinna får inte flyga till Färöarna, dit det såvitt jag vet går väldigt få tåg, ens om syftet är att föreläsa för kvinnor om sexuellt förtryck och arvodet är det som betalar hyran för den ensamstående mamman.

Är kvinnan mamma får hon aldrig lämna barnen länge på förskolan, men måste sedan piskas för att hon är privilegierad nog att ha fria tider, dock utan ekonomisk trygghet, och aldrig kommer att förstå hur det är att behöva ha barnen länge på förskolan.

Den som är uttröttad uppmuntras till ”egentid”, men får skäll när hon lämnar bort sin bebis och går på restaurang. Hon ska helst bannlysa allt socker samtidigt som kommentarfältet exploderar i beröm efter pastellfärgade kalasbilder med karamellströsseldoppade cake-pops. Hon ska vara stolt över sin kropp precis som den är men helst inte visa upp den frivilligt om den inte uppfyller kroppsnormerna. Normkroppen ska dock inte heller visas upp på grund av att den tjänar den patriarkala blicken. Hon ska vara glad och framförallt ödmjuk, inget är viktigare än ödmjukhet, men ibland måste det svarta bryta igenom eftersom en alltför präktig framtoning framkallar känslan att det måste finnas ett lik i garderoben, en hund begraven eller åtminstone en tomtekoloni på loftet.

Det börjar bli synd om kvinnorna om denna omöjliga roll är vad vi kräver av varandra

Hon ska vara den perfekta förebilden som aldrig trampar snett eller blottar kunskapsluckor, utan att vara perfekt eftersom det inte finns något mer avskyvärt än ofelbara kvinnor. Det enda som provocerar ännu mer är den som helt vägrar vara förebild och kör sitt eget race i sina egna kanaler och därför ändå blir uppsökt av människor som har synpunkter på vad icke-förebilden har för sig i sina egna rum.

Jag förstår knappt själv hur det jag skrivit ner hänger ihop.

Det är inte så att det är särskilt synd om influencers, det tycker de nog inte ens själva. De kan skaffa sig ett annat jobb eller göra som Anitha Schulman och andra, stänga dörren och bara släppa in de redan festglada på kalaset.

Men det börjar bli synd om kvinnorna om denna omöjliga roll är vad vi kräver av varandra.

 

Digitala brevlådor

Det är skatteåterbäringstider och myndigheten själv marknadsför de digitala privatägda brevlådorna som kostar pengar. Jättemycket pengar. Varje månad! Hallå! Kan någon granska den här extraskatten som allt fler digitala svenskar nu glatt betalar så att flera myndigheter och verk kan spara in på postgången. Borde inte den här tjänsten vara gratis så att alla har råd? 

 

Selfitis

Selfitis. Det låter som en könssjukdom men är tydligen ett beroende av att ta selfies. Forskare har slagit fast att det finns tre nivåer av selfieberoende: borderline, akut och kronisk ”selfitis”. Själv kunde jag lyckligtvis svara nej på de flesta påståendena i självtestet som ”Jag blir glad av att ta selfies”. Jag är 40 plus. Solen har inte skinit på länge. Jag sover för lite på nätterna. Nej, jag blir INTE glad av selfies. 

 

Antika uttryck

Uttryck vi glömt att de finns: rulla tummarna. Ingen har rullat tummarna sedan smarta telefoner tog över samtliga livets väntrum.