Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Kriget är över – jag kapitulerar inför oändligheten

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Det är förminskande att bli äldre. Jag menar inte på det sedvanliga sättet att rekryteringsfirmor stirrar bekymrat på åldern på ansökningshandlingarna, eller att det bara är ens partner som får något lekfullt i blicken vid åsynen av ens fysiska företräden. Att mogna är att kapitulera inför oändligheten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För 20 år sedan skulle jag besviket vända mig själv ryggen för valet att hissa vit flagg.

Kriget pågick fortfarande, och motståndets nyanser var obefintliga. Teorier om arv och miljö drunknade bakom rader av självhjälpslitteratur i bibliotekets nyhetssnurra: ”Må bra”, ”Sju vanor för effektiva människor”, ”Nuets kraft”. Alla var sin egen lyckas smed där vi gick till den kommunala skolan som inte var fri men segregerad ändå. Det förflutna var en besvärande ryggsäck som skulle dumpas vid vägkanten, tröjorna med krokodiler på gick att köpa kopior av på charterresan som vi bekymmerslöst bokade billigt i sista minuten. I morgon var den första dagen på resten av våra liv. CSN och banken skulle lösa alla våra önskningar. Carpe diem!

Historien var till för frigörelse och framtiden ett val

Inte var det särskilt avgörande med biologi heller. Huvudet satt liksom fastskruvat direkt på fötterna som på en då ultramodern Macintosh Classic med skärm och hårddisk i ett. Vi var likhetsfeminister, i alla fall vi som färgat håret i röda toner och ställt oss i tv för att debattera mot zoologer som påstod att män var djur som föredrog kvinnor med röda läppar eftersom de efterliknande upphetsade kvinnokön. Vi trodde på en hormonbefriad jämställdhet med lika rättigheter och möjligheter för både män och kvinnor. Alla lika, alla olika oavsett snopp eller snippa, testosteronöverskott eller östrogenpåslag.

 

JENNY STRÖMSTEDT: Samtycke! Det klingar som himmelska klockor

 

Det var ingen jämlikhetstanke som ledde oss till fronten. Det var ett frustande behov av frihet från förutfattade meningar och förväntningar. Historien var till för frigörelse och framtiden ett val.

Behovet av frihet är detsamma. Jag anser mig också ha fortsatt vetenskapligt understöd för åsikten att de biologiska skillnaderna mellan könen är av mindre betydelse än vikten av det gemensamma i att vara människa. Men det förminskar inte det mest banala och samtidigt storartade i vetskapen om att jag är biologi. I kroppen börjar och slutar mina möjligheter och begränsningar. Oavsett det genomkorkade i att begrava detta grundläggande faktum i medvetandets innersta hörn, så är det inte självklart att uppfatta sig som en ansamling celler i ett globalt kretslopp en vanlig dag i stan med automatkaffe, försenade pendeltåg och instagramångest. Det är som om den egna ändligheten måste lägga sig som ett kvävande tryck över bröstet för att häva både min och andras evolutionära hybris. Någon dör, sjukdom saktar av takten, psyket skenar och det enda som får en att förstå hur allt hänger ihop är den egna historien.  

De vaknade, de slet, de somnade och sen tog nästa generation vid

Jag skaffar ett konto på en släktforskningssajt och spårar farsarvet tillbaka till sextonhundratalet. De var alla torpare och skogsarbetare inom en radie av några mil, generation efter generation. Farmors farmors farmors mor Ingeborg dog av ”ålderssvaghet” 1817, arton år efter att hennes man avlidit i ”hetsig feber”. Jag läser digitaliserade kyrkböcker ännu längre tillbaka och försöker avkoda en släkt av fattigdom och hårt arbete. De vaknade, de slet, de somnade och sen tog nästa generation vid. De måste ha lämnat spår även i mig.

 

JENNY STRÖMSTEDT: Att fixa en perfekt julafton dagen efter pappa har dött 

 

I vilket fall ger jag upp, om inte friheten, så individualismen. Det fanns ett före och det kommer ett efter och jag inordnar mig i det biologiska kretsloppet, som en homo sapiens i en kedja av släktingar som föddes och dog och sen föddes jag och snart föds någon som måste släktforska för att hitta mig.

Det är inte ångestframkallande.

Betydelselösheten i det stora måste innebära att meningsfullheten finns i det lilla, även för en som inte bekänner sig till någon av världsreligionerna.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Det är en stor befrielse.

 

Metoo?

Just nu pågår ett möte med så kallade mäktiga människor på World Economic forum i Davos. De talar om alla möjliga världsproblem, och därför passar det bra att påminna om deras egen rapport om skillnaden mellan kvinnor och mäns villkor (The Global Gender gap). Gapet mellan mäns och kvinnors politiska makt i världen är hisnande 77,1 procent. Bara 17 av 149 länder har kvinnliga statsöverhuvuden. Ska vi i Sverige säga #metoo ?

 

Kattmöten

Det ska öppna ett kattcafé i Stockholm. Jag föreslår att regeringens framtida budgetförhandlingar förläggs där för, så att säga, mjukare möten. Om någon kolumn ser lite svårsmält ut kan dessutom en katt med fördel fläka ut sig på pappershögen så att förhandlingspartnern börjar tänka på annat.

 

Heja!

Det återstår nu bara nio veckor till den första vårmånaden mars. För att citera skidskytte-hjälten Björn Ferry: Människan gör det bra!