Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Kommer vi att dumpa utslagna på soptipp?

Håller kurs. "Kalla Fakta" visade i veckan ett reportage om de nya konsulterna som åker runt i landet för att undervisa om hur kommunerna lagligt kan neka brukare hjälp enligt LSS. Foto: TV4

Den här veckan har jag funderat mycket på kommunala tjänstemän. Många av oss talar ofta och kraftfullt om lärarnas tuffa villkor, om bärplockarna och i journalistkåren är det få som längre litar på att de kommer att kunna försörja sig fram till pensionen. Men om de kommunala tjänstemännens villkor talar vi inte med samma passion.

Ändå sitter de där i sina daterade plåthus runtom i landet, byggda som kraftsymboler av en starke man som för länge sedan lämnat historien.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De sitter där bakom sina skrivbord men en kopp kaffe med vitt pulver, kanske en finsk pinne till om alla kommit ihåg att betala till kaffekassan, och svettas över högarna på bordet. Där ligger kommunallagen. Där är politikernas löften, förvaltningens styrdokument och ovanpå hela pappershögen som en kungakrona tronar budgeten. Den som inte hänger ihop med vare sig lagen eller det politiska ambitionerna.

Det är därför jag vill att vi tänker ett slag på de kommunala tjänstemännen och framför allt på de som arbetar med samhällets allra mest utsatta: de funktionshindrade och missbrukarna. Christer Nilsson är socialsekreterare i Järfälla kommun. Han berättar i Dagens Nyheter hur hjälpen till missbrukare i form av samtalsstöd och hembesök minskat med 8 227 timmar, nästan 80 procent på två år.

Det hade varit en rimlig minskning om samtliga knarkare tagit livet av sig med en överdos. Det hade kunnat förklaras om samtliga flytt över Järvafältet till grannkommunen Sollentuna.

Istället har de blivit fler.

Anledningen till de färre stödtimmarna är att det pågår "ett arbete som syftar till ökad kostnadskontroll", som socialförvaltningen själv formulerar det. Enligt Christer Nilsson är den allvarligaste konsekvensen av nedskärningarna att den som inte frågar efter hjälp inte heller ska få hjälp. Det med vetskapen om att de allra mest utsatta, de psykiskt sjuka missbrukarna, inte är de som tränger sig längst fram i kön med en kravlista i handen. "Mina gamla klienter dör som flugor", säger han.

Det är nu jag ser hur de kommunala tjänstemännen börjar svettas. Vad betyder detta moraliska dilemma? Har vi från och med nu bestämt oss för att ge upp människor som är oförmögna att be om hjälp? Vad betyder det i ett vidare samhällsperspektiv om några år när till exempel landstingsbudgetarna är ännu mer ansträngda av den åldrande befolkningen? Betyder det att vi kommer att dumpa medvetslösa personer på närmsta soptipp för att de inte lyckats rossla fram att de vill bli körda till akutmottagningen?

Den kommunala tjänstemännen som är hederligt folk får inte något svar. Politikerna skyller på förvaltningen och förvaltningen skyller på politikerna.

Den får i stället gå på kurs.

"Kalla Fakta" publicerade i veckan ett reportage om de nya konsulterna som åker runt i landet för att undervisa om hur kommunerna lagligt kan neka brukare hjälp enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Alltså inte GARANTERA hjälp som var lagens ursprungliga syfte.

En smygtagen film visar hur en jurist på podiet argumenterar för att en ung funktionshindrad killes längtan att åka till Åland, och därmed behov av extra assistenttimmar, bör avslås. En LSS-handläggare i publiken höjer tvekande rösten:

- Jag kan känna att det är lite tufft att säga nej bara för att han faktiskt får fika på stan nån gång i veckan och vara med i Skytteföreningen, att det får räcka.

- Inte alls, säger juristen. Hur många ungdomar har möjlighet att få åka till Åland?

LSS är ingen billig lag. Men en enig riksdag bestämde sig för 20 år sedan att i vårt samhälle vill vi ge redskap till alla att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Men i stället för att öppet rösta bort lagen och stå för att Sverige nu är på väg tillbaka till den tid då funktionshindrande, missbrukare och psykiskt sjuka helst skulle gömmas och glömmas på institution, så får de kommunala tjänstemännen gå på kurs i enögd empatilöshet för att uppfylla de kommunala budgetmålen.

De kommunala tjänstemännen har det inte lätt där bland högarna på skrivbordet.

Där borde ligga ett enda papper. Ett utskrivet fotografi på människan vars liv samhället har en moralisk skyldighet att ge en chans att utveckla. För allas skull.

Take it or leave it, som juristen säger på sin kurs.