Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Klichéerna har blivit sanningar – 38 år senare

Gyllene Tiders sista spelning på Brottet i Halmstad. Foto: MATTIAS ERICSSON/STELLA PICTURES

Väderappen utlovar regn och publiken har jeans till sommartoppar, praktiska vattentäta lättviktsjackor knutna i midjan och gymnastikskor som det inte gör något om de blir leriga. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är Gyllene Tiders sista spelning, någonsin. Brottet i Halmstad jäser i värme och blött sensommarmörker.

Det är 38 år sedan jag hörde bandet för första gången genom dörren dold av klistermärken från Spola kröken och Gulf i radhuset bredvid E4. Syrran hade köpt Moderna tider. Leva livet visste jag inte vad det innebar och var det något jag ville känna mot min kropp så var det möjligen mamma, eller en Monchichi. Jag hade inte ens fyllt tio, syrran var femton och om Noice var coolare och hårdare så vanns meloditävlingen alltid av Per Gessle och Mats MP Persson.

Det är inte så farligt som jag trodde att bli äldre

38 år senare har allt ramlat ner. Polletter, magar, dubbelhakor, skinn som veckas runt mun och över panna där vi skrålar att Jag ser på dej och du ser på mej och jag säger Ja, ja, jag vill ha dej och på scenen står det fem farbröder som utan ironi sjunger om längtan och trånad som en gyllene tidslinje både bakåt och in i framtiden. 

Det är inte så farligt som jag trodde att bli äldre, det är väl ändå en slags strävan, utöver stötvisa insikter som vi numera ältar som besvärjelser mot döden.

Klichéerna har blivit sanningar. Tänk att det redan är mitten på augusti och sen blir det jul och mars och en ny sommar och då är vi ett år äldre. Är det evigheten där borta, förbi Tylösands dyner och västerhavets hävningar? Den skymtar, det är det som är så skräckinjagande och jag försöker räkna ut exakt när dödligheten blir påtaglig för den som inte drabbats av sjukdom och annat elände, än. 47 års ålder kanske, eller 61?

Tack och lov för att någon ser alla årsringar

Det förlåtande är att vi går i trupp mot det ändliga, generation efter generation. En kompis skämtar om sommarens viktuppgång, hälsporren och nya grannen på landet som visar sig vara ett gammalt ligg från 90-talet och vi är då och nu samtidigt som framtiden forsar med obegriplig fart. Tack och lov för att någon ser alla årsringar, rakt in i kärnan och låter forntida dagar bli lika omöjligt möjliga bortom tryggheten och bekvämligheten. Ljudet av mitt hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta, men att känna en okänd kropp emot sin har blivit en tanke som vissnar lika snabbt av självbevarelsedrift som av kärlek till nuet.

Det går att fnysa åt nostalgins förlåtande gemenskap. 

Gör inte det. 

När Gyllene Tider gigar sista gången inför sina mest älskande fans är musiken viktig, men absolutionen större. Vår resa är er resa, sången återupprepar alla känslorna på en och samma gång och din resa betyder något. Livet, som det blev, har haft mening. Det har funnits storhetstider och sämre beslut. Råskoj och ångestladdade bottennapp och kanske haltar vi men i spegelbilden på scenen mildras skavankerna. 40 års musikalisk projektion skriver allas historier.

Det hade kunnat vara Ulf Lundell, Lasse Winnerbäck, Rolling Stones eller Kent och i framtiden kommer Veronica Maggio, Miriam Bryant, Linnea Henriksson, Oskar Linnros och andra att kroka arm med sina årskompisar och förankra dem i alla åldrar samtidigt. Ingen tid betyder mindre än någon annan när musiken spelas.

Regnet håller sig borta hela kvällen. Sista numret är När alla vännerna gått hem och det spelar ingen roll om den där sista spelningen var bra eller inte (den var bra), om Micke Syd pratade för länge, om Per Gessle reflekterade för lite eller om de tio tusen fansen kom hem i rimlig tid för att orka tömma tvättmaskinen och streama ett avsnitt innan det var dags för en dag i morgon också, eftersom allt finns kvar. 

Allt tar också slut, men vi sjunger fortfarande. 

Åldrad humor

Apropå nostalgi och åldrande så finns säsong ett och två av klassikern Pang i Bygget på C More. Det är oklart hur humorn har åldrats men Basil Fawlty kommer alltid att vara antihjältarnas antihjälte.

– Basil, minns du hur vi skrattade när vi var unga…

– Ja älskling, inte på samma gång…

Cykelfest

HA! Som på gränsen till galenskap frälst elcyklist sedan sju år tillbaka kan jag inte räkna antalet gånger som välansade män med portfölj stannat till vid rödlyset, tittat snett och föraktfullt brustit ut: ”FUSK!” Nu visar det sig äntligen att uppfattningen är helt felaktig. Elcyklisterna bränner fler kalorier än de utan motor, visar en ny studie. Dessutom anser forskarna bakom resultaten att vägarna borde anpassa mer till elcyklismen. Ja tack! Äntligen!

Fotbollskvinna skriver historia

Franska Stéphanie Frappart dömde i veckan som första kvinna supercupfinalen mellan giganterna Chelsea och Liverpool. Nu väntar vi ivrigt på att en kvinna också ska få chansen att träna herrlag i första ligorna i Europa.

LÄS MER: Jag möter anhöriga med akut sjuka ungdomar 

LÄS MER: Det bästa med semester är avsaknaden av speglar 

LÄS MER: Jag fick en rak höger i njuren – på cykelbanan 

Här är alla Jenny Strömstedts krönikor 

 

https://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/