Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt: Janne Josefsson har blicken någon helt annanstans

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den här veckan tänker jag på mammor och på Janne Josefsson och på något konstigt sätt hänger det ihop. Mammor därför att det kommit ut en bok där kända författare berättar historien om sin mamma. I tio korta texter skriver de fram "Mor, mamma och morsan" ur moderskapets osynliga självklarhet. Mer synlig var Janne Josefsson i en debatt på Publicistklubben där han stod i ljuset av en traditionell manlig perceptionsstörd självgodhet. Åh, vad han var synlig.

Det är så det har varit länge.


Låt mig börja med mamma. Vem var hon på den tiden när närheten också var fysisk? Då när allting bara fanns. Nytvättade kläder på det slitna blå överkastet. En tallrik gröt och ett koktägg innan blodsockret fick den roliga leken att övergå i hejdlös gråt, en vakandebehovsdetektor bakom de egna pappershögarna i arbetsrummet längst in i korridoren. Ständigt närvarande som en förlängning av mig själv. På torsdagarna när hon åkte till Obs för att storhandla var Lottas mamma hemma eller Evas eller Martins. Alltid var det någon mammasilhuett som stod böjd över köksbänken i de små identiska köken när vi cyklade runt radhusom­rådets atriumhus bakom dånet från motorvägen.

Klockan halv sju kom papporna hem genom finingången. De kom med världen och en chokladbit på fickan. Sen åt de en ensam middag, läste tidningen och bläddrade bland papper som alltid signalerade något viktigare än de som mammorna var tvungna att läsa. Ändå visste jag att Lottas mamma var sekreterare åt en känd koncernchef och ibland åkte till London, medan Martins mamma var nästan rektor.

Mammorna var ändå alltid där. Mammorna hade blicken på oss. Men det var papporna vi såg, som Helena von Zweigbergk beskriver i boken. Avståndet gjorde dem synliga.


Jag tänker att papporna, och Janne Josefsson har blicken någon helt annanstans. Ganska ofta inåt, mot ett eget slutet universum. Eller som Ebba von Sydow sa efter att ha blivit marginaliserad som en köpt överklassbloggare i debatten på Publicistklubben: "Han är lite som min pappa, sådana där gubbar i den åldern. De är så säkra på sin sak. Det är så tröttsamt."

Ja, det är tröttsamt. Jag beundrar Janne Josefsson. Han är kunnig, uthållig och passionerad. Han fortsätter träget att granska makten i ett public service som är nödvändigt för att journalistiken ska få finnas kvar även i de kommersiella medierna.

Men var är den prisbelönta nyfikenheten när det gäller att ta reda på vad Ebba von Sydow står för? Hur hon medvetet fört talan mot utseendehets, för unga kvinnors rätt att vara subjekt, för rätten till ett jämställt yrkes- och familjeliv. Kanske är hennes frågor fjantiga. För kvinnligt privata.

Jag hör hur överseende lärare i rutiga cowboyskjortor på journalistutbildningarna ser ned på unga kvinnliga studenter med A i alla ämnen (slarvers som kvalat inpå högskoleprov är däremot beundrade för sin kreativa lättsamhet). De som inte går i gång på vapenexport utan målmedvetet satsar på att hitta en egen plattformför att skapa opinion i till exempel jämställdhetsfrågor. RIKTIG journalistik bedrivs av Janne Josefsson.

Naturligtvis finns det många sätt att förmedla ett journalistiskt budskap. Det behövs mer pengar till fristående grävande reporterarbete för att kunna avslöja orättvisor och maktmissbruk.

Men tänk om Ebba von Sydow har förändrat något alldeles själv?


Tänk om det gick att samarbeta mot orättvisor med en Marcus Birro, en Blondinbella eller till och med en Alex Schulman? Tänk om Twitter, Facebook och otal hemsidor där människor träffas för att samtala om sina liv inte är tids­ödande skit utan en del av en konstruktiv samtid?

Jag tänker att om Janne Josefsson liksom en mamma lät blicken följa det nya livet och vädrade ur sitt eget universum, skulle han kunna förändra oändligt mycket mer.

Hårdare. Bättre. Snabbare. Starkare.

På veckans joggingtur i parken möter jag horder av unga barnvagnspappor. Nätkassarna är lastade med kex och nappflaskor. De ser sina barn.

Det kommer en ny tid då alla får vara synliga.

Plötsligt är ALLA pollenallergiker

Pollenallergi är den nya laktosintoleransen. Nyss var alla och envar i bekantskapskretsen allergiska mot mjölk och hinkade sojaersättning till kaffet. I år verkar det vara glömt, i stället är samtliga vuxna pollenallergiska. Säger de. Snoren rinner och huvudet är tungt och helst av allt skulle de vilja lägga sig och vila. Jag håller med om att det verkar outhärdligt för de drabbade. Men så många. Samtidigt. Så fort det rinner lite snor. Det är inte en släng av vårtrötthet och snuva? Foliehatten vilar på hatthyllan.

Dejting i en digital tidsålder

Den digitala verkligheten gör det lättare att ragga enligt en ensamstående vän. Utöver dejtingsajter är det är bara att ta med datorn till fiket. De flesta gästerna surfar numera via sina Iphone den som letar upp tillgängliga nätverk får snabbt besked. Anna Jonssons Iphone dyker upp bredvid Måns Bergmans. En googlecheck och en personlig hälsningsfras och dejten är kirrad.

Trisslotter ställer till det

Jag har länge haft en princip att bara ge bort trisslotter till människor jag verkligen unnar en storvinst. Som mina barn. Och deras mormor och morfar. Och alla frilansande vänner. Den känns plötsligt oerhört relevant när jag läser om ytterligare en infek­terad triss-strid efter den mellan mor och dotter för ett par månader sedan. Nu bråkar Sören, 76, och hans väninna som fick en tv-apparatslott i present av Sören. Eller så var det ingen present utan de skrapade ihop. Ja, herregud. De flesta vinner bara 50 000 vet jag efter sju års morgon­tidiga trisskrap. Är det verkligen värt att mista en vänskap för?