Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt: En familj ligger och sover i Ljungsbro...

Det kan gå månader och jag tänker inte på något farligt  alls. Barnen hoppar ut på gatan på morgonen och kryssar ut mellan de  vita skåpbilarna, fartcyklisterna och fyllgubbarna och jag ser  kärleksfullt spåren efter deras livsskutt och tänker lugnt att det blir  fint att ses i eftermiddag igen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

  Jag tar en genväg genom den tomma parken fast det skymmer och åker tunnelbana på tider som jag skulle förbjuda andra att åka tunnelbana på. I stugan på landet tänds grannhusets fönster bara av timern varje kväll klockan sju men det faller mig inte in att jag kanske borde låsa dörren om natten.

Denna tillit är då lika självklar som den en enda oberäknelig sekund senare är obefintlig.

En familj ligger och sover i Ljungsbro precis som vi alla sover efter en vanlig dag, en som inte lovat något speciellt. Morgon har blivit kväll och de överblivna pannbiffarna från middagen kanske vilar på ett inplastat fat i kylskåpet medan det retsamma stoppet i badrumshandfatet sakta luckras upp av kaustiksodan.

Ännu har ingen ännu upptäckt att mjölken är slut till morgonkaffet.

Men en familj ligger och sover och hör ljud från källaren som inte är på låtsas. Ljuden hör till ett drama som hörs, som luktar och som smärtar.

En pojke blir ihjälslagen. En granne som försöker rädda pojken avlider av sina skador. Berättelsen går inte att pausa med fjärrkontrollen och allt det obegripliga är alldeles sant.

Det hände. Från ingenstans hände det i Ljungsbro.


Det hände också nyligen att en avlägsen bekant fick ett återfall i en cancer som alla trodde var botad. Cancern försvinner inte när hon blundar och tittar igen. Den blir inte mindre verklig fastän kulissen är exakt densamma som före den sekund då doktorn tittade upp ur journalerna med den tvångsmässigt fasta blicken hos en som ska berätta det värsta.

I ett ögonblick har jag tappat den lätta snuttefilt av förtröstan som bara den ännu ej drabbade kan slänga över axlarna.

Allt är bra.

Allt kan gå under.

Hissen i Paris, där jag är på snabbvisit, är lika klaustrofobisk som en likkista och nu vet jag att den säkert måste fastna mellan våningarna. I foajén ligger tidningar med nyheter om jakten på Madeleine McCanns kidnappare och nu kan jag inte släppa tanken på hur det skulle vara om barnet som är kvar hemma med den andra föräldern en dag blev kidnappad på väg till skolan. Ångestladdad växer oron: Kom hon fram den här morgonen? Telefonen är tyst, inga frånvaro-sms blinkar till, men våra trygga kvarter är på avstånd ett apokalyptiskt Wasteland. I Paris håller tiggarna runt kulturhuset i Beaubourg fram namnlistor och vill få min uppmärksamhet. En del påstår att det är för att de ska kunna vittja fickorna på värdesaker. Jag har fortfarande den privilegierades makt att hasta vidare: Jobbmöte, säger jag och lämnar den arbetslöse ensam kvar.

Vilken var hans historia?


Även om jag lägger min förtröstan i osannolikhetens händer så fortsätter det icke sannolika alltid att slå till:

En uråldrig arbetsplats varslar.

Ett barn blir påkört.

En knöl i bröstet visar sig vara cancer.

Hur klarar man att värja sig mot oron när det hände i Ljungsbro?

Eftersom högre makters förmåga att stoppa osannolikheter bevisligen är begränsade är att sluta tänka helt det enda som hjälper i hissen i Paris. Icke- reflektionen kanske paradoxalt nog är den enda vägen till själslig ro i en värld där vi sönderanalyserat alla möjligheter, och faror. Det säkert klokare alternativet är att låta någon nära hålla om, lugna och säga att sannolikheten trots allt är det enda vi kan luta oss mot.

Inget bör hända och händer det så har vi varandra.

Det kommer aldrig mer hända i Ljungsbro.

Vadå Slussen-kaos - det tog 182 år att bygga Notre-Dame

Stockholmarna gnäller om att ombyggnaden av Slussen kommer att påverka trafiken en sisådär hur länge som helst, eller i vilket fall sju år framöver. Minst. Tidsperspektivet känns ändå futtigt när man träder in i byggnader som Notre-Dame i Paris. Första spadtaget sattes 1143 och sista stenen lades på plats cirka 182 år senare. Ingen verkar ha klagat på den utdragna plan- och byggprocessen, men själva konstruktionen fick lika mycket pisk som vår omdebatterade Sluss. Men vad skulle konstruktörerna ha gjort när väggarna efter hundra års murande började bukta inåt, om inte bygga till ett par extra väggar. Hur Slussen slutligen kommer att se ut återstår också att se.

I kväll kokar jag en kopp te

Tre saker som gör mig glad på tv: Gunde Svan, "Bokstavslandet" och "Downton Abbey". I kväll kommer jag att koka mig en kopp te och hälla upp i det engelska porslinet, lägga en mördegskaka bredvid, borsta bort smulorna från min svarta klänning med spetskrage och låtsas att jag sitter i ett hörn i salongen på Downton och lyssnar på familjen Crawleys nya planer för framtiden.

Nutidschock för kommunpampar

Vad tänkte den crackrökande kanadensiske borgmästaren Tom Ford när han efter att ha försvarat sitt knarksnedsteg, ännu en gång ertappades påverkad i en video? Antagligen ställde han sig frågan om varför han inte blottat hela sin smutsiga sanning till att börja med, eller så fick han helt enkelt en nutidschock över att 99 procent av alla mobiltelefoner har en videofunktion och att filmer kan läggas ut på internet. Samma samtida upplysningschock måste ha drabbat kommunpamparna i Göteborg när de förstod att journalister granskar kvitton. Mycket annan rapportering kan brista men kvitton - de granskas! Nota bene.