Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt: Det är en utmärkt idé att svenskar ska jobba längre

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Statsministern berättar för folket att pengarna inte kommer att räcka om vi inte arbetar mer. Förslagsvis på ålderns höst. Kanske till 75 om man har ork, och om någon vill ha en, bör tilläggas.

Personligen hoppas jag på en framtid som spökbloggare till någon fräschare och roligare, kanske Ana Gina. Ungefär som Kristian Luuks rollkaraktär i "Kända människor" som skriver subversiva texter till en populär program­ledare.

Reaktionerna på pensionsutspelet kom som en stormvind värre än alla Carolafläktar i världen. Det rasade in kommentarer i inboxar och på twitter­sidor:

"Jag tänker varje dag jag får skippa lunchen eller stanna längre för att det saknas folk, att jag har ett kontrakt med staten. Mina skattepengar ger mig rätt att slippa vid 65."

"Jag orkar inte som det är nu. Vilket skitförslag".

Det går att fundera vidare på vilket samhälle vi får om de som redan har jobb kan partaja vidare rakt in i demensen medan resten får sitta bredvid. Ännu mer maktlösa och panka.

Det går att ställa frågan om vi tror att till exempel offentligt finansierade privata arbetsgivare inom vården, vars främsta möjlighet till vinst ligger i ökade effektiviseringar, kommer att kunna erbjuda lättare jobb till sina ­åldrande undersköterskor?

Men mest chockad blir jag över att så många får panik av tanken på att fortsätta arbeta. De flesta av oss vill vara behövda. I stället är yrkeskarriären en tröstlös kamp genom skärselden där himlen öppnar sig först när livet är nästan slut.

Vi måste ha köpt en rutten deal.

En jämförelse: Låt säga att sprit fort­farande inte uppfunnits i Sverige och plötsligt dimper det ner en kul kille från ett ungt och trendigt företag och säger "Tjenare, här är en dryck som man blir snurrig i kolan av och som kommer att få en betydande andel av den manliga befolkningen att slå varandra på ­käften."

Hade vi köpt den?

Det är kanske likadant med jobben. Alltså hederliga arbeten som sjuksköterska, bokföringsassistent och svetsare. Jobb som valts för att de verkar intressanta och roliga.

Det dyker upp en energisk jobbcoach på studentdagen och skriker: "Jag har ett fantastiskt koncept för de kommande femtio åren av ditt liv!".

Sedan presenterar hon vardagen. Klockan ringer sex på morgonen och frukosten äts under trött tystnad. Vid dagislämningen skriker både barn och vuxna eftersom det är bråttom, bussen går snart och den är full. Den anställde tvingas pressa näsan mot grannens otvättade armhåla.

 

Arbetsuppgifterna utförs enligt givna ramar och ganska ofta måste chefen godkänna besluten. Det fikas med arbetskamraterna, som också blivit vänner, och man ställer upp när någon blir sjuk även om det blivit lite väl ofta det senaste året.

När arbetsbelastningen är hög jobbar alla extra utan att klaga trots att bonusarna bara är till för cheferna. Klockan fem tar det någon timme att komma hem och sen är det dags att laga mat, tvätta, diska, lägga barn, hänga en tvätt och fortsätta rätta skrivningar in i natten om man råkar var lärare.

För att klockan sex gå upp igen. Och sniffa i någons armhåla på bussen.

I utbyte erbjuds en lön som i tätort räcker till ett hyggligt boende med ett sovrum för lite, en semesterresa utomlands vartannat år samt en "colon irritabile".

Erbjudandet gäller fem dagar i veckan. I femtio år. På söndagarna kan man spela fotboll.

"På min 65-årsdag kommer min belöning. Ta inte den ifrån mig".

De som står utanför arbetsmarknaden har rätt att tugga fradga över gnälliga tillsvidareanställda.

 

Men tänk om det är som med spriten? Att plötsligt skriker jobbcoachen: "Lurade! Så lite livsrum och kass avkastning på en livslång investering skulle inte ens en personlig bankman erbjuda i dag!".

Lönen är sällan det viktigaste. Det är ­frihet, utveckling och ett syfte med jobbet som är större än att tjäna pengar till några diffusa aktieägare.

Arbetsglädje kommer med balans och utveckling. Det är en utmärkt idé att vi ska jobba längre. Allihop.

Det skulle vi kunna.