Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt: Barnen är allas vårt gemensamma ansvar

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är inte lätt, livet. Inte för någon är det särskilt lätt. Vissa skulle utrycka det som att vi alla bär ett kors. När jag träffar Ingrid Betancourt, den fransk-colombianska politikern som kidnappades av FARC-gerillan och levde i fångenskap i sju år, säger hon att det inte finns några enskilda ok att baxa på. Istället är livet mer som en stege som vi sakta bestiger, pinne för pinne.

Jag tänker på den där stegen när jag läser om den 13-åriga flickan på Vialundsskolan i Kumla som i veckan satte sig framför tåget i det som kan ha varit självmord efter en tids mobbning och sexövergrepp på nätet.

Hennes död är en sådan mardröm.

Det är en mardröm att aldrig vakna ur. Det är ett ständigt pågående misslyckande att små barn, unga flickor med klumpigt pålagd mascara och fintröja från Hollister som just börjat klättra på sin stege av egen kraft, finner sig så utelämnande och skräckslagna att den enda utvägen är att hoppa av. Att något gör så ont och är så kvävande och svart att det egna livet inte längre går att uthärda.

Kan det vara så att ensamheten är som störst längst nere vid första trappstegen?

Där finns ingen utsikt över andras andfådda kamp. Ingen överblick över att allt en dag kommer att bli mycket lättare, när man blir stor och perspektiven plötsligt öppnar sig mot en större gemenskap.

Vi vet nog att det är just så.

Trots det lämnar vi dem, barnen, att hålla balansen alldeles själva.

Trots det svarar Kumla kommuns barn- och utbildningschef Mait Walderlo i en intervju efter att flera föräldrar tidigare slagit larm om hot och trakasserier och krävt att skolan ska följa skollagen, att föräldrarna har en "för enkel bild", eftersom det inte råder "samstämmighet mellan lagen och våra resurser".

Med andra ord - när pengarna är slut lämnas de rädda och olyckliga barnen utan hjälp och blir måltavlor för ännu värre brott som grooming.

Trots att vi vet att det är just så att vi måste bygga täta skyddsnät runt våra klättrande ungar vittnar både skolkompisar och vuxna om att alla visste att 13-åringen mådde skit men att ingen gjorde någonting. "Lärarna blundade. De borde ha stöttat henne mer". Ändå värjer sig rektor Leif Rönnberg i en tidningsartikel och säger att han inte upplever att det varit särskilt stökigt på skolan, jämfört med andra."Däremot så upplever jag att föräldrar har en betydligt större tendens att anmäla till Skolinspektionen här än i andra kommuner", säger han.

Med andra ord - de är krångliga jävlar de där föräldrarna. De som ser sina barn vandra i väg varje morgon till ett för dem okänt slagfält fullt av minor, för att sedan försöka plåstra om så gott de kan, skydda så gott de kan utan att kanske ens få veta vad som händer. Där, förbi de allra första avsatserna när kompisar är taskiga och lärare legitimerar genom att inte se, räcker inte den nötta plåsterasken med Askungenmotiv som tröst när det gör ont.

Bäste Leif! Vem skulle inte bli en krånglig jävel när det handlar om ens barns liv, och kanske död?

Jag tänker så på 13-åringens föräldrar och jag hoppas att de känner att inget är deras fel. Vi måste tänka att barnen är allas ansvar.

Ingrid Betancourt sa en bra sak till på sitt hastiga Sverigebesök. Efter sju år i koncentrationsläger i djungeln har hennes vilja att förändra världen inte minskat. Men det är inte politikerna som kommer stå för förändringen, säger hon. Inte heller ledarna. Det är du och jag i mötet med andra, och varandra, som kan skapa en dräglig värld för alla. Om vi rannsakar våra svällande egon, kontrollerar våra känslor av hot och underlägsenhet och försöker att i varje enskilt möte ge i stället för att ta, så finns det en liten chans till något så stort som fred på jorden.

I det lilla handlar det om att ge våra unga förutsättningar att klättra. Precis så högt som de vill.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!