Jenny Strömstedt
Sudden death. Det är något lite ironiskt att det är en idrottsregel, plötslig död, som beskriver hur i övrigt friska elitidrottsutövare faller ihop och mister livet mitt i sin gärning. I veckan kollapsade den norske OS-simmaren Alexander Dale Oen i duschen under ett träningsläger.
I april den italienske fotbollstalangen Piermario Morosini. De avled antagligen som de allra flesta som dör en plötsligt död, av hjärtsjukdom. Det händer inte så ofta och jag tänker inte dra några storslagna och felaktiga slutsatser kring det tragiska. Men jag tänker på att de döda stjärnorna ändå offrade sina liv, om än omedvetet, för prestationen.
Hur att simma snabbast in i kaklet blev det allra viktigaste målet för Dale Oen och hur ett hjärtas diffusa signaler inte tilläts tränga igenom mjölksyrans smärtvägg. Jag tänker på att de faktiskt dog av ansträngning och om det någonsin kan vara värt det?
Alla idrottsmän offrar sig, inte dramatiskt och dödligt, men ändå livsavgörande. De tränar och övertränar och drar på sig skador som kan bli kroniska efter avslutad karriär. Vissa har ätstörningar och många svårigheter att sova på natten.
Hela barndomar investeras för att uppnå perfektion, kanske i en balettsal, i stället för att söka välmående oberoende av den operfekta världen. De lever efter mål, träning och ständig utvärdering för att maximera resultatet. Vid sidan av står publiken och applåderar framgångarna som är den yttersta symbolen för den prestationskultur som inte längre går att ifrågasätta. Det är klart att "vi" ska ta medaljer i OS i sommar. Det är klart att ungen ska satsa på elittruppen i den lokala gymnastikklubben och att den egna löpträningen ska resultera i nya personliga maratonrekord i samma takt som omsättningen ska dubbleras på jobbet.
Ingenting i dag får existera för sin egen skull.
Nu vill Jan Björklund införa betyg från fjärde klass.
På nätet ska varje personlig bild eller berättelse gillas eller ogillas.
På kontoret ska varje arbetad minut redovisas för att kunna debiteras, och mätas och utvärderas.
Häromdagen ringde en kamrat och hade dåligt samvete för att han läste en bok för nöjes skull. (Titeln platsade inte ens som social markör på soffbordet. )
En tredjeklassares tennisträning avslutas med springtävling där samma barn kommer först och sist varje gång, och om inte tillräckligt många klickar på den här texten tar de in någon annan skribent.
Vardagen har blivit en framåtrörelse där själva mätningen, utvärderingen och poängsättningen är målet och den som argumenterar för motsatsen anklagas för att inget ha förstått av evolutionens behov av sållning och tillväxt.
Så har det alltid varit: Den som springer fortast fäller det fetaste bytet. Den som jobbar smartast får makt över medlen, och människorna. Men fanns det inte en tid då målet inte var antal kilo kött utan ett byte som gav tid till det som inte kan mätas?
Kanske till något så storslaget som kärlek, eller något så banalt som att ligga på rygg och stirra i vädret. Det finns något svindlande i att spekulera i en ordning där människor väljer att leva för att liv är en makalös inrättning. Plötsligt skulle facebook-uppdateringarna från de livskrisande männen i löparspåret fyllas av poetiska beskrivningar av känslan i steget i stället för neurotiska redovisningar av minutresultat per kilometer.
På arbetsplatserna skulle innovationerna drivas av lusten till upptäckt i stället för av aktieägarnas behov av svarta siffror. Resultaten skulle bli medlen att göra allt det där andra som en krympande minoritet flummare kallar livet.
Vem har bestämt att det inte är vackert att flyga nere vid trädtopparna?
Vad är motsatsen till sudden death?