Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jenny Östergren: Myten om den rebelliske brukaren

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är en kväll ute. En behaglig kväll att luta sig mot medan världen pågår långt borta. Halvbekanta vänner, obekanta kändisar och gamla invanda ansikten speglar sig i varandra och nattljuset. Biffen är god. Någon går ut och tjuvröker. Någon pratar med stjärnorna i båset bredvid medan skvallret bygger broar över glasen.
För första gången på länge, livets mysbyxor säckar under snabbmakaroner och sömnbrist, sjunker jag in i en bekväm ytlighet.
Då kommer ett sms från en besökare någon annanstans i lokalen. "Civilspan är här".
Bara så. En alldaglig upplysning om att Citypolisens krogkommission befinner sig på restaurangen, men med en mycket mindre alldaglig andemening. Snuten är här så ligg lågt med kolan.
Vi flinar och raderar meddelandet. Några av oss har en ellerannan misslyckad drogupplevelse från långtbortistan på dentiden när vi fortfarande var unga och dumma. Nu är vi äldre.
Ändå behöver vi varnas. Vi behöver varnas eftersom att det hade varit konstigare om vi inte förväntats vilja veta att polisen letar efter illegala droger. Vi fick det korta textmeddelandet av samma anledning som att ingen förvånas över att Runar skjutit Carolas katt, och att Mikael Persbrandt åkt fast för att ha dragit en lina kokain inne på en krogtoalett.
Det är förutsägbart.
Knark runt Stureplan har blivit tjatigt.
"Ja, men", svarar en kollega när jag själv viftar med Persbrandtlöpet i Nyhetsmorgon för att få en reaktion. "Folk gör så mycket konstiga saker. Det är deras privata ensak."
"De där typerna har väl alltid hållit på", säger en annan. "Måste jag tycka något?"

Ändå är knark lika olagligt som att köpa prostituerade, skattesmita och fiffla med insideraffärer. Knark är bajs, hette en omdiskuterad upplysningskampanj som omedelbart fick motstånd i Knark är najs. Knark i dag är en glamourös piff på festkvällen ovanpåfyllan. Något kontrollerat och tillfälligt, inte bara i storstaden utan också i byhålorna utanför Borås och Sundsvall. Det är som med kärnkraften. Bra när det är bra och fruktansvärt dåligt när det är dåligt. Det förment livsbejakande och tillfälliga bruket förvandlas plötsligt till ett fatalt missbruk. Jag har svårt att släppa mötet med Andreas mamma och pappa Anne-Christine och Tomas. De berättade om det fasansfulla dygn då deras son blödde ur alla kroppsöppningar efter att han svalt en bomb med metedron. Andreas var ingen knarkare, säger vännerna. Han bara festade som vilken helg som helst och trodde att han kunde kontrollera drogen som alla sa var ofarlig. Andreas dog den där kvällen för ett och ett halvt år sen. 23 år gammal. Han är en av över 500 personer som avlidit de senaste tio åren av droger de köpt på nätet.
Borås är långt från Stureplan, men kanske närmare än vad vi vill veta av. För vem legitimerar partyknarkandet?

Det kanske inte är Persbrandt. Inte heller idrottsmannen, tv-profilen eller musikern. Kanske är det vi som gör löpsedlar ochindignerat visar upp de framgångsrika koksprofilerna som stärker myten om den rebelliske brukaren. Att skämtandet om att "älska kola och rånare" gör att vi glömmer att förklara hur kroppen tar stryk av drogerna. Att vi missar att tala om de småbarnsföräldrar som trafikpolisen i Stockholm allt oftare fångar i sina kontroller, höga på väg för att hämta på dagis. Det går knappast att kräva att missbrukaren själv ska föregå med gott exempel. Att en människa med beroende ska säga nej till produkten av världens dödligaste industrier.
Det är vi som måste fortsätta vårt präktiga och oglamourösa tjat.
Knark är fortfarande bajs.