Jenny Strömstedt

Jenny Östergren: Läget mellan stad och land är meningslöst

Publicerad
Uppdaterad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är förmiddag och när jag går ut för att handla mjölk är det blod på gatan. En meter från porten breder en mörkröd pöl ut sig. Groparna i trottoaren har bildat små sjöar där hinnan stelnat som äggula på en kvarglömd frukosttallrik. Thomas Bodström hade beskrivit dem som klotrunda.
Det är mycket spännande med blodet. Helgflanörerna hoppar förvånat, kanske upplivat, runt fläckarna. Här och där syns röda fotavtryck från dem som haft blicken uppåt himlen eller inåt tankarna. Akta blodet! Mödrarna rycker vant barnen i kapuschongen och vänder sig om och spekulerar.
Jag tar reda på Södermalmspolisens Twitteradress men insatschefen är inte så informerad. Eller intresserad. Det är inte som att blodet i sig är särskilt upphetsande. Förra månaden klev jag ut i en spya på ungefär samma ställe. Det är stadens dramaturgi och vi kliver stillsamt till höger och går och fikar. Det är samma fik där barnen brukar leka i avgaserna utanför de stora panoramafönstren medan överåriga föräldrar inleder helgen med att svepa en Macchiato med kvarterets andra gamla ungdomar.

Efter tio minuter är barnens kinder tillfredsställande rosiga och de belönas med var sin pain au chocolat från bake-off-ugnen.
På natten drar utryckningsfordonen förbi som en haverikommission i människans tjänst och kanske förblir jag vaken och lyssnar på grannens mumliga konversation medan matoset tränger igenom ventilationssystemet. Ett av barnens starkaste minnen är hur polisen brottar ned en fullgubbe utanför Systembolaget.
Jag blir inte förvånad när den okända tanten på Sko- och nyckelservicebutiken hytter med fingret och skriker att: "Det är oansvarigt att bo med barn i stan".
Ändå försvarar jag staden. Staden är min. Den kan ligga lite var som helst och behöver inte vara stor. Kärleken beror på densiteten. På antal människor, bilar, prydnadsbutiker och parker i en tredimensionell förpackning som befriat strävar åt alla håll. Kvarter som kondenserats till en perfekt kryss mellan anonymitet och tillhörighet.
När barnet i staden grinande släpade sig hem en tröstlös dag för ett par veckor sedan passerade hon tre omsorgsfulla kontrollstationer på hundra meter. Marita på Kaffe. Julias mamma i köksfönstret på nedre botten. Bonusbrorsan på Blooms.

En läkare som
träffar både barn i stan och i förorten säger plötsligt att förortsungarna har mycket sämre kondis eftersom de får skjuts överallt.
Jag har bott i villaförorten och säger till tanten i affären att där kan hon skrika om fula gubbar tills hon dör och ingen vågar ändå lyssna.
Det är för långt mellan husen, för tomt i de för få gemensamma rummen och för tyst för dem som vill vara ensamma i grupp.
Det är läget mellan stad och land som är meningslöst, tänker jag och känner en ilning av tillfredsställelse när jag tittar in i de 14 upplysta vardagsrummen i huset mitt emot. Det var för naturens skull mina föräldrar flyttade till förorten. Till radhuset. 50 meter från E4.
Jag tyckte visserligen om att plocka vårens första tussilago på motorvallen. Men på sällsynta lediga dagar strök mamma på sig det rosa Cliniqueläppstiftet och frågade om jag ville följa med till stan och uträtta ärenden.

Världen infann sig
redan vid Turebergsavfarten. Vid Norrtull lyste de första neonskyltarna genom dimman, hon valde regndagar, och när vi ställde bilen i Parkaden kunde vi lika gärna ha anlänt till London. Säkert åt vi Napoleonbakelser. Kanske besökte vi en väninna i sekelskifteshus med röda mattor i trappuppgången och självsäkra ungar i jungfrukammaren. Jag avundades de orädda innerstadsbarnen som hade kulturhuset som biblioteksfilial och som visste var de skulle plinga på 54:an. De lär sig. Barn i stan.
Det regnar också nu. Sambon kom just hem med kinamat från hörnet.
Han säger att blodfläcken är borta.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag