Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jenny Östergren: Blamageguden är bättre på repriser än SVT24

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är det ögonblick då tiden stannar medan katastrofen obarmhärtigt vecklar ut sig med full kraft.
Det är sekunden då hjärtat gör ett uppehåll och världen blir en kuliss till förlamningen som gräver in sina gulbleka klor i kroppen och vägrar släppa.
Det är den stund som minnet aldrig vill återvända till och därför tvångsmässigt stryker runt som en hungrig räv vid hönshuset.
Det är när jag på bästa sändningstid hör mig själv övertygat skrika ABRAHAM LINCOLN, till en bild som uppenbart föreställer Theodore Roosevelt, om jag haft den ordning på presidentlängderna som jag en gång föreställde mig att jag hade.
Tjoff. Dimmig sikt. Frontalkrock med blamageguden.
Fy satan vad pinsamt.

Blamageguden spelade
en roll i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. Där uppenbarar han sig nattetid för den stackars journalisten Cello och plågar honom med detaljerade beskrivningar av ett misslyckat frieri eller det tal som ingen efterfrågat på den fina middagen och som föll platt och tyst till marken. Cello vrider sig i själsliga plågor.
Blamageguden är bättre på repriser än SVT24.
Vi träffas då och då, jag och blamageguden. Med stigande ålder alltmer sällan eftersom bortgörningspotentialen minskar exponentiellt när alla kroppsliga skämmigheter rationaliserats bort. Men det handlar också om vilka situationer man utsätter sig för. Ett tv-program som "På spåret" är lika rusframkallande för herr Blamage som en internationell kris för utrikesministern.

Även en allmän livspusselstress framkallar obehagliga möten. Jag kan tyvärr inte längre handla datatillbehör i den närliggande specialbutiken efter en, ska vi säga oväntad, Falling down-upplevelse. Ni minns Michael Douglas bärsärkargång i Los Angeles en riktigt dålig dag i början av 90-talet. Själv slängde jag en halvmeter bläckpatron genom butikslokalen rakt på det stackars biträdet. I vredesmod.
Det var inte meningen, inte genomtänkt någonstans, men ett antal frustrerande måsten hade lagrats ovanpå den eviga sömnbristen och sen beställde jag fel toner till skrivaren för 1 200 kronor och biträdet vägrade att tala om var jag kunde ringa för att fråga om byte. Jajaja! Jag hade kunnat "hantera" det bättre för att tala konfliktspråk. Det hade jag. Blamageguden är mycket noga med att påpeka detta en gång om dagen när jag passerar butiken och tvingas trycka händerna mot öronen och skrika BINGO för att tänka på annat. Man kan faktiskt inte bete sig hur som helst. Herr Blamage har en poäng.

För visst är det
tvivelaktigt att alldeles för långt in i middagskonversationen erfara att den artiga kvinnan mitt emot heter Karin, och inte alls Elisabeth och är en superkändis för alla utom ens egen mögliga hjärna. Eller att efter tre timmar inse att det kärlekskranka smset gått iväg till en pappa i klassen i stället för till sambon.
En vän klarar fortfarande inte av att nyttja den wc där han en gång i trettonårsåldern blev påkommen av sin moster under förehavanden unga män normalt är noga att låsa dörren om. Blamagegudens påminnelsesignal ljuder genom årtiondena. Möjligen skulle hämningslösa utpekanden av våra tillkortakommanden kunna pysa bort i en långdragen smygare om vi så att säga var ärliga vår kranka mänskliga blekhet. Och accepterade det. Inklusive allt.

Och för att själv
dra upp Roosevelt. Oh. Där kom blamageguden återigen svepande med sina rödblossande mantel. Han hade en klok brorsdotter, sedemera presidenthustru, som hette Ellinor. Jag vet alldeles bestämt att hon uttryckte följande: Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan ditt medgivande. Välkommen, oh du store gud.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!