Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jag vill inte tillbaka till ett samhälle där människor är rädda

RÄDD OM SIN FRAMTID. Ping Mon Wallén som Lisa och Mikael Persbrandt som hennes pappa Hasse i filmatiseringen av "Mig äger ingen". Foto: Filmlance International

Det finns en scen i Kjell-Åke Anderssons film "Mig äger ingen" fritt baserad på Åsa Linderborgs bok med samma namn som jag inte kan sluta tänka på.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mormor Silvia myntade ett nytt begrepp i filmen

När drottning Silvia fyllde 70 i veckan var det inte ett tillfälle för intervjuer. Däremot spelade hon in en liten film där hon svarade på undersåtarnas frågor om hennes person och ämbete. Det är en fin liten film där hon bland annat får frågan om hur ofta hon träffar sitt barnbarn Prinsessan Estelle. Inte tillräckligt ofta suckar hon. Men "Jag gör så gott jag kan". Ett nytt begrepp är därmed myntat: "Good enough-grandmother!"

Vi ses i Kärrtorp

Det är inte politiskt att vara antirasist. Det är den enda vägen som finns för fred och framtid, lex Mandela. Efter att den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp som attackerades av nazistiska Svenska Motståndsrörelsen har det demonstrerats i var och varannan ort i Sverige. I morgon planerar nätverket Linje 17 en ny demonstration i Kärrtorp. Vi ses!

Salander-fansen borde jubla nu

Nyheten att David Lagercrantz ska författa en fjärde del i Stieg Larsons milleniumserie möttes av en rad mer eller mindre raljerande kommentarer av arten: "Alfons Åbergs farsa måste vara bortåt 70 nu. Å Alfons själv borde ha hipsterskägg o vara mogen för sin första skilsmässa... Vem tar den?" eller som Jonas Gardell skrev på Twitter : "Om ni bara visste vad bokförlaget betalar mig för att skriva en fortsättning på Bibeln. Ska bli SÅ kul!". Men jag jublar. Hur många gånger har jag inte med sorg lagt ner en bok, stängt datorn om en tv-serie som blivit nedlagd eller bara insett att JK Rowling inte tänker skriva något nytt Harry Potter-äventyr. Man vill ju veta vad som hände sen. Äntligen slipper Salanderfansen sliskig fan-fiction kryddad med pinsamt skildrad sex.

Miljön är ett klassrum med nålfiltsmatta, skolbänkar i ljus björk och längst fram en kateder framför svarta tavlan. Fröken har stram praktisk frisyr och är upprörd. Hon har kallat till sig pappa härdarmästaren och mamma akademikerkommunisten för att diskutera en politiskt agiterande uppsats som deras dotter skrivit och som fröken tycker är våldsam vänsterpropaganda.

- Men högerpropaganda har du inget emot, påpekar mamman argt och stirrar stint på fröken.

- Jag ska tala med henne, säger pappan. Och så är mötet slut.

Efteråt förklarar Hasse, den stolta politiskt medvetna arbetaren, för sin dotter att man ska stå för sina åsikter men ibland får man lov att vara lite försiktig.

Undfallande, skulle någon säga. Smart, säger en annan. Eller helt enkelt bara rädd om den enda upplevda möjligheten till framtid.

Jag kan inte släppa den scenen.

Min egen farfar, Anders-Petter, var på 20-talet strejkbrytaren som efter sin hustrus sjukdom och död förlorade sin gård på exekutiv auktion. Han tvingades ge upp sina fyra barn och försörjde sig genom att sköta avverkningen åt skogsbolagen på entreprenad. I stället för att lägga ner arbetet när strejk bröt ut mot de orimliga arbetsvillkoren i skogen fortsatte han att avverka eftersom han annars riskerade höga böter och att återigen få börja om, med ingenting. Medan kamraterna satte sin närmaste framtid på spel valde han att arbeta vidare för sin egen överlevnad.

Trygghet mot förändring. Kortsiktighet mot långsiktighet. Rädsla mot mod.

Jag förstår honom som jag aldrig fick träffa, och jag förstår honom inte.

 

Vi är så många som aldrig behöver sätta något på spel för våra åsikter och vilja till förändring. Mina engagemang kostar sällan. Det finns ingen risk med att gilla ett inlägg på Facebook som kritiserar utebliven rehabilitering efter bröstcancer. Det är enkelt att stödja ett upprop mot rasism och kräva att jobbskatteavdraget stoppas när det inte påverkar den egna ekonomin. Det enda som kommer åt mig är floden av hatfulla kommentarer från anhängare till Sverigedemokraterna så fort jag ställer en fråga om partiets demokratiska värderingar.

Stundtals viner åsikterna från de som är oberoende och kan välja provocerande lättsinnigt.

Samtidigt är det är så det måste vara.

I måndags åkte jag en tur med Stadsmissionens Nattjour. Anja och Eva har i flera år arbetat uppsökande för att hjälpa hemlösa till tak över huvudet. De vittnar om känslan av en ny sorts hemlöshet som är mindre beroende av missbruk och mer av ett socialförsäkringssystem som plötsligt tar slut. Om fasta tjänster som sägs upp, om ett liv efter FAS 3 där det inte finns något mer. Om allt yngre personer som inte ens fått en chans att komma in på arbetsmarknaden och kommuner som drar in på kostnader för vårdplatser.

Inne på den julpyntade Stockholms central träffar vi en hemlös man som står och talar högt för sig själv bredvid en säck med tillhörigheter. Jag tror inte bara att det är mitt eget arv, inställningen att ingenting någonsin kan tas för givet, som får mig att ana den hårfina skiljelinjen mellan mig och honom.

En dag kan jag också bli sjuk. En dag kan jag förlora mitt jobb och kan inte längre hålla ihop mitt liv på egen hand.

Det gör mig rädd. Lika rädd som jag är för de rasister och nazister som visar exempel på människofientliga värderingar som hotar vår demokrati.

 

I ett samhälle där många är rädda finns det visserligen gott om tillfällen att visa sig modig, men sannolikheten är att många väljer likt min farfar och härdarmästare Hasse, att med böjt huvud försiktigt säkra sin egen överlevnad.

Dit vill jag inte tillbaka.