Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Vrålet tar sats – jag vill inte längre

November är mörkrets hjärta och det enda som befriar är en romantisk tanke på skogen. Foto: SOFIE ISAKSSON

Jag längtar till skogen.

Vi längtar till skogen.

Så många kvinnor jag talat med i novembers obarmhärtiga ekorrhjul längtar till skogen. Skogen är kanske redan er, ni som läser den här texten, och jag är lycklig för er skull.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men vi är ändå fler, vi som längtar men är för fega eller trötta för att pröva vår dröm om ett annat liv. Vi som kryssar hem med kommunala färdmedel till våra lägenheter inklämda mellan fula köpcentrum och motorvägsavfarter. Vi som måste tränga oss in i tunnelbanans sista vagn så trängd av kroppar att nästippen trycks mot dörrarnas gummilist och det enda som håller klaustrofobin borta är att blunda till minnet av en björk som rasslar solvarmt om försommaren. Vi som vaknar om morgonen och tänker att i dag, i dag ska jag hinna träna och barnen kan vara med och laga middag, sen äter vi tillsammans, skrattar åt dagen, kanske tröstar någon och ser en film. 

Men ett möte kommer dra ut på tiden och hemma ligger det blöta handdukar på golvet och alla tjafsar eftersom att tjafset blivit det minst energikrävande sättet att kommunicera sina behov.

I november.

 

LÄS MER: Cyklister – vårt mest humorbefriade släkte

 

Efter hämtpizzan tystnar alla bakom egna skärmar innan det är dags att sova och allt börjar om. I badrummet är spegelbilden grå och ful. Staden är grå, uppbruten och ful.

November är mörkrets hjärta och det enda som befriar är en romantisk tanke på skogen.

Jag hinner inte ut i skogen, men jag tittar på bilder på instagram från andras liv. Några har bott där i evigheter, andra har flyttat dit för att rädda naturen undan miljöförstörelse och sig själva från konsumtionsbruset. Jag är en hungrig strykarhund i jakt på föda och slukar glupskt bilderna av mossan, elden och vidderna. Det fåfänga hoppet är att min inre urmänniska ska återuppstår just där, för nu orkar jag inte längre förhålla mig till alla orimligheter som blir ännu mer idiotiska i ett kallt och osminkat november. Kanske är det Metoo-kampanjen som släppt lös en ursinnig kraft som drabbar allt, inte bara kraven på att underordna sig en gränslös manlig sexualitet.

Tusentals personer samlades på Sergels torg i Stockholm i oktober tidigare i år för att protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

Obetydlighet är underskattat som terapi. Skogen bryr sig inte om några krumbukter.

Jag vill vila på en sten vid ett träd som föddes långt före snickarprogram på tv och höra dess ointresserade evighetssus. Träden ser ingen och tar bara ansvar för sin del i det eviga kretsloppet.

 

LÄS MER: Tiggare som sjunger samtidigt borde komma undan förbudet

 

Dess enda möjlighet till överlevnad är att människan inser sitt beroende.

Vår enda möjlighet till överlevnad är därför att gå ut i skogen.

Nalle Puh, som är björn, uttrycker det mycket enkelt: ”Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring i skogen alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.”

Det är egentligen inget större fel på staden. Men kylan förstärker bruset, och ett iskallt regn började falla samtidigt med skymningen. Det mörknar så tidigt.

I november.

 

Väskebrist

I somras började de stora kedjorna ta betalt för plastpåsar för miljöns skull. Problemet är att få bär runt på extra väskor som inte redan är fyllda av saker som ska till och från jobbet. Det betyder att uppmaningen ”kan du handla på väg hem” blir både dyr och miljöovänlig. Kan någon sy in tygkassar i jackorna? Eller göra utfällbara handskar?

 

Trollkarlar, förena er!

Efter Pokemon Go kommer nu nästa ”Go” spel, Wizards unite. Harry Potters värld blir vår ute på stan. Mugglare, se upp!

 

VM-drömmen

Det mest rafflande i dag är detta: har Svenska herrlandslaget i fotboll lyckats vinna sin första tävlingsmatch mot Italien sedan 1987? Har landslaget lyckats hålla liv i den omöjliga drömmen om VM 2018? Forskning visar att ju mer optimistiska vi är desto sämre är vi på att ta in negativ information. Som att VM-drömmen redan kan vara död. Men det är ny match på måndag. Visst kan det gå vägen?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!