Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jag klistrar silvertejp över datorns kamera

Foto: Wolfgang Zwanzger / COLOURBOX

Torsdag 16.20, förbränt 516 rörelsekalorier, 58 i puls och 13,2 grader i hallen på landet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har 925 kalorier kvar att konsumera efter att ha ätit 14 dygnsgamla ostbågar, trots att jag knappt var medveten om handen som grävde i påsen. Bilen står fortfarande kvarglömd på jobbet och om en halvtimme kommer en påminnelse om att andas att annonseras på klockan. Nattens sömnskuld är 7,5 procent och eftersom jag drack ett glas vin till middagen är nästan ingen djupsömn registrerad vilket gör mig oerhört trött trots att jag egentligen känner mig pigg. Någon säger att solen skiner utanför men jag vet inte för telefonen har just laddat ur.

Storebror har vunnit. Den slutgiltiga kapitulationen var införskaffandet av en smart armbandsklocka som frivilligt ger tillverkaren tillgång till min kropp. Den vet var jag är och vad jag gör, om jag promenerar, vrider mig i sängen eller har sex.

Handsken kan också ha kastats in vid årets däckbyte då jag övertalades att aktivera on-call funktionen i bilen så att biltillverkaren kan följa exakt position och konversera genom en mikrofon i taket, eller för ett par år sedan då vi installerade larm med kameraövervakning i sovrummet eftersom montören hävdade att den var tvungen att sitta exakt där. I och för sig var det väl redan kört vid första Facebookinlägget eller när jag premiärtwittrade för exakt tio år sen i förr-förrgår. Integriteten har vid närmare eftertanke befunnit sig på ett sluttande plan ända sedan bankboken med handskrivna insättningar och stämpel ersattes av ett medelhavsblått bankomatkort under gymnasietiden. 

Tekniken är installerad av ren bekvämlighet och nyfikenhet. Ändå klistrade jag lite silvertejp över kameran på datorn häromdagen i ett fåfängt försök att återta kontrollen över mitt överkontrollerade liv. 

Men den oreglerade övervakningen som den digitaliserade västvärlden köpt alldeles frivilligt, eller idén om skurkar som hackar sig in i halvhjärtat silvertejpade hemdatorer, oroar mig egentligen mindre än det faktum att min egen blick tappat fokus på omvärlden och maniskt börjat stirra inåt.

59 i puls för sju minuter sedan.

Det enda jag saknar är en sensor som mäter antalet fjärtar

Den finske biohackaren Teemu Arina som föreläste på Axfoundation i Stockholm i veckan gick demonstrativt upp på scenen med långa sladdar kopplade till huvudet. Jag förstod inte riktigt vad de mätte, de bara hängde där, men alla data är bra data vad det verkar. Istället för att bara sova tycker biohackaren att vi bör analysera sömnhygientrender för att kunna upptäcka om vi är på väg att bli sjuka. Han bär en ring med sensorer på fingret som mäter kroppstemperatur och blodflöde. Grafer talar om hur höga stressnivåer han har. De minskar när han går i skogen, säger han och får det att låta som en världsunik insikt. I framtiden tar vi alla blodprover hemma och loggar internmedicinska funktioner dag för dag. Det enda jag saknar i föreläsningen är en sensor som mäter antalet fjärtar och kan paras med valfri kostapp för vidare råd om ett fisfritt liv. Men det kommer säkert.

Att liksom bara känna efter, göra en förändring och sen tänka på annat, är urbota urmodigt. 

Att intressera sig för omvärlden är uppenbarligen föråldrat. Det är viktigare att veta hur varje cell på insidan mår, har mått och kan tänkas må resten av livet som ska nå 120 år för där går den biologiska gränsen, just nu i alla fall.

Plötsligt framstår det oansvarigt att leva livet i stället för att ständigt bevaka det.

Min egen överdrivna analys har förvisso lärt mig att jag måste promenera mer och att alkohol förstör djupsömnen, men det har jag redan läst i tidningen. Den digitala buren börjar kännas kvävande. Ett lagom långt liv utan all form av övervakning framstår som det enda rimliga, tänker jag när jag klättrar upp på stolen i sovrummet och täcker över larmfirmans kamera med en filt. Sen klättrar jag ned och ser på klockan att jag nått dagens rörelsekalorimål. Ett belönande fyrverkeri fyras av i displayen och jag påminns om att sätter klockan på laddning medan jag borstar tänderna så nattens statistik blir komplett.

Assange

Det mest pikanta i historien om Julian Assanges utflytt från Ecuadors ambassad är kommentarerna mellan raderna, som att personalen haft klagomål på Assanges personliga hygien och på att han inte tagit hand om sin katt. Då har de ändå inte sagt något om det huvudsakliga arbetsmiljöproblemet, att en skäggig omnipotent halvgalning i över två tusen dagar BODDE vid kaffeautomaten. Ecuadors ambassadpersonal kommer i framtiden att kunna njuta av helt andra proportioner på sina arbetsmiljöproblemen.

OS

OS har visserligen aldrig varit en ekonomisk höjdare för de städer som arrangerar jippot, men jag kan inte låta bli att ÄLSKA att Stockholm har möjlighet att vara värd för tävlingarna under min livstid. Roligt för idrotten och bra för sammanhållningen. Friskt vågat hälften vunnet.

Klagosång

Häromdagen cyklade jag hem från jobbet i minusgrader och motvind och undrade plötsligt vad det var som lät. Den mumlande klagosången med orden ”det är så kallt, det är så kallt”, visade sig komma från mig själv. Kära vädergud, ge oss värme, ge oss nåd. Det räcker med vinter nu.