Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jag gick intensivkurs för jägarexamen – och golvades

”En dörr har öppnats till skogen långt bortom komfortzonens förnöjsamhet”, skriver Jenny Strömstedt.Foto: Polarpx/Colourbox

En av konfliktlinjerna i livet som vi talar för lite om är den mellan att vara förnöjd, eller att sträva mot nya mål.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ständig utveckling är å sin sida upphöjt till religion: ”Hur du utökar din komfortzon”, ”10 anledningar att kliva ur komfortzonen” eller ”Pusha dig själv bortom komfortzonen” är bara tre av tiotusentals artiklar på ämnet som handlar mindre om att rent fysiskt kravla sig ur sin komfortabla säng på morgonen, och mer om att ständigt pröva något nytt, fastän det är läskigt.

Jag har personligen länge argumenterat för motsatsen förnöjsamhet. Det kan bero på ren lathet. I början av min karriär var varenda utmaning en dans på slak lina och någon gång borde korna få räknas hem, även om risken finns att förvandlas till en jäst katt vars enda ambition är att njuta av ljusstrimman på golvet tills solen går ner. 

Med andra ord fortsätter jag att släpa jag mig mot komfortzonens brant, eftersom de hejiga artiklarna också innehåller ord som ”ökad självsäkerhet”, ”inga rädslor” och ”framgång”, vilket lockar mer än motsatsen. Vår kultur är helt inriktad på att prestera, oavsett om det innebär att framgångsrikt ratta en hedgefond i mångmiljardklassen, få många gilla på Instagram eller sparka en skinntuta i mål. På ett märkligt vis är det också en upphöjd prestation att leva ett hållbart liv, vilket såvitt jag förstår handlar om att vara nöjd med det man har i stället för att begära det som tar stora resurser i anspråk att få.

Mitt i detta inre ställningskrig mellan bekvämlighet och utveckling bokade jag in mig på en intensivkurs för att ta jägarexamen.

Det är inte så att jag har någon större drift eller vilja att skjuta Bambi, men den som vill bidra till planetens framtid måste rimligtvis förstå mer om det lokala ekosystemet. Dessutom har jag länge närt ett diffust behov av att bemästra ett skjutvapen som en del i den livskunskap som också omfattar båtkörkort, brödbakning, enkelt rörmokeri och torkning av frukt och svamp. Någon slags prepping helt enkelt, även om jag sannolikt skulle dö innan jag ens fått ”spatsiba” över läpparna om nu ryssen någon gång kommer. 

Dag ett kunde jag mycket lite, på gränsen till oroväckande ingenting

Jag, som gärna misstänkliggör lycramän och kvinnor, de som löper, cyklar och simmar upp för berg och genom vatten enbart för att bevis att de kan och med meningslösa förslitningsskador som följd, är golvad av jägarupplevelsen som lika lite har med några andra behov än mina egna att göra. 

Dag ett kunde jag mycket lite, på gränsen till oroväckande ingenting. Fyra dagars interneringsläger senare har jag tillsammans med de övriga tio deltagarna genomgått något som jag föreställer mig liknar introduktionen i en sekt: ett varmt välkomnande, nedbrytning, uppbyggnad och en glädjeyr initiationsrit medelst godkända prov. 

Att gå från att fumligt och med rädsla för sitt och andras liv ladda ett hagelgevär, till att sätta en guldserie med älgstudsaren, och dessutom kunna skilja en orrhöna från hennes tjäderväninna, har förändrat mig helt enkelt för att jag klarade det. 

En dörr har öppnats till skogen långt bortom komfortzonens förnöjsamhet.

Jag vet att det kan uppfattas som skryt, men det är bara i förhållande till ansträngningen. Andra kan sin jakt från början och måste utmanas på andra områden. 

Ändå ligger det något i det faktum att om man lär sina barn att vara förnöjda, så kommer de i mindre utsträckning drabbas av den kliande otillfredsställelsen vars konsekvenser, åtminstone för de som inte är psykopater, är prestationsångest, mindervärdeskomplex och ett ständigt halvtomt glas trots att livet i själva verket är fullt med saker att känna glädje över.

”Livet börjar där din komfortzon tar slut”, uppmanar en av artiklarna på nätet.

Jägarprestationen till trots måste denna sentens ändå vara det mest skrattretande sen Horace Engdahls försvar av Kulturprofilens vivörliv. Som vanligt när det gäller mänskligt leverne är lagom bäst. Hälsar undertecknad som nu krupit tillbaka in i sin bekväma länstol, så förnöjd över den nya erövringen att hon kommer att sitta bekvämt tillbakalutad under överskådlig framtid.

 

Fika 1

Klimakteriet är fortfarande på agendan, även om jag i tidigare kolumner försökt lyfta omvärldens, könsrollernas och varför inte tarmens lika stora betydelse för medelålders kvinnor som äggstockarna. Å andra sidan skulle inte Sveriges första utöka sin verksamhet om det inte var på grund av efterfrågan. Kaka, kaffe och vallningar under ledning av kunnig personal. Kan det bli hetare?

 

Fika 2

Vill man inte svettas ihop går det i stället att besöka Stockholms första kattcafé, Java Whiskers. Kaffe och klapp, och en dammsugare mot all päls. 

 

Fika 3

Ingen har undgått att vi måste röra på oss för att inte drabbas av allehanda välfärdssjukdomar. Jag sörjer barndomens omedelbara impuls att springa, klättra och hoppa vid blotta åsynen av en plan gräsyta eller stora snöhögar. Skrattade gjorde man också. Istället för ytterligare ett fik för att fylla stadskärnor och shoppinglador, kan ingen starta ett lekland för vuxna? Tänk er överdimensionerade rutschkanor, stora bollar, studsmattor, lianer och monkeybars. All form av tävling förbjuden. Fri lek påbjuden. Barnsligt kul!