Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Jag är så fruktansvärt trött på tjatet om klimakteriet

Malin Jacobson Båth är programledare för SVT-serien ”Klimakteriet – det ska hända dig med”. Foto: SVT
Det finns ett omättligt behov för varje ny generation att bryta åldrandet mot samtidens syn på den medelålders kvinnan. Foto: Shutterstock

Jag inleder med en brasklapp: det är mycket bra att kvinnors hälsa uppmärksammas och tas på allvar. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med det sagt: 

Jag är så fruktansvärt, in i märgen trött på klimakteriet. 

Jag är mer trött på klimakteriet än på mens och då har jag ändå ägnat 1920 dagar av mitt liv åt att menstruera, borträknat ett par graviditeter. 

Den här hösten sänder SVT en serie om klimakteriet. Det publiceras snart en antologi om klimakteriet. Flera böcker på samma tema har redan givits ut under året för att inte tala om året innan dess, och innan dess. Alla är producerade av utmärkta kvinnor och säkert bra. Men det intressanta är att samtliga produktioner marknadsförs med formuleringar av typen: Det pratas för lite om klimakteriet, eller nu bryter vi tabut!

Nej, klimakteriet är inget tabu. Det är som om en rödbrusig högerextremist twittrar ut att det minsann inte går att tala om invandring i det här landet samtidigt som frågan styr svensk politik.

Det flöde av böcker som verkar ersätta månadsblodet behöver inte längre dra bort några röda skynken.  När Kerstin Thorvalls ”Tänk, om det är klimakteriet” kom 1983 var det mer problematiskt att börja yra om vallningar och depression, och framför allt om lust och fortsatt längtan bortom kvinnolivets jungfrustadie. Men ett femtiotal faktaböcker senare, bara i Sverige, plockar väninnor som hunnit före med lätthet fram sina solfjädrar och delar fläktandes åsikter om sömnbrist och hormonbehandlingars vara eller icke vara.  

Det som snarare är problematiskt är att både mens- och klimakterieentusiasmen tvingar in individen i ett hormonellt plågat kollektiv där livets övriga delar är underordnat själva kvinnligheten. Det kväver i en tid när kvinnokampen fortfarande slåss för att ingen ska reduceras till enbart kön. Min egen klimakterieångest beror inte på att jag inte respekterar mina äggstockar eller inser de fysiska problem som är förknippade med övergångsåldern, men en dålig dag på jobbet kan lika gärna bero på hopplösa tonårsbarn som klimakterieproblem, eller för den delen PMS med tanke på Hannah och Amandas välvilliga försök att bli en bättre arbetsplats genom förslaget att de anställda frivilligt ska dela sin menscykel med chefen. 

Amanda Schulman och Hannah Widell. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hormoner är våra budbärare. De styr våra fysiska förmågor och känslor. Men det blir orimligt att ge klimakteriet och menstruationen en alldeles särskild ledartröja framför andra kroppsliga funktioner eftersom hela härligheten hänger ihop i. I Japan drabbas bara en liten del av kvinnorna av vallningar i övergångsåldern. En anledning tros vara att de äter mindre fett och mer sojaprodukter. 

I skrivande stund har jag ägglossning. Mensmissionärerna skulle säga att min hyggliga prestation på löpbandet i samband med ovulationen hade med påslaget av testosteron att göra. Men det är lika troligt att det var den goda nattsömnen, skålen med blåbär och havregrynsgröt och en stressfri dag som gjorde susen. Då har jag inte ens nämnt peristaltiken, också orkestrerad av rusande hormoner. 

Så ja, jag är fruktansvärt trött på klimakteriet. Däremot finns det ett omättligt behov för varje ny generation att bryta åldrandet mot samtidens syn på den medelålders kvinnan, som ofta sammanfaller med den tid då fertiliteten avtar. Om arbetsgivare som får något tomt i blicken när kvinnan på anställningsintervjun visar sig vara fyllda 45, om otrygga män som inte står ut med jagstarka jämnåriga och söker sig om efter något enklare och fräschare, om saknaden efter de självsorterande småbarnsåren, om sökandet efter en fortsatt mening och den eviga nödvändigheten av att bli bekräftad precis för den du är och vill vara. 

Detta har dock inte ett dugg med klimakteriet att göra, utan en dysfunktionell ojämställd omvärld fixerad vid framgång, ungdom och konsumtion som jag gärna ser att det skrivs hur många böcker som helst om.

 

BÄSTA NYHETEN

En rysk badort vid namn Zelenogradsk har anställt en kattchef. Hennes uppgift är att cykla runt och se till att stadens katter har det bra. Till det har hon en budget om 780 kronor och en uniform med fluga och hatt. Kerstin Strömstedt, som också är katt, tycker att det är den bästa nyheten sedan Elaka måns fick på nöten i Pelle Svanslös.

 

HEJA STOCKHOLM!

Sverige är en av tre städer som söker OS 2026, eller av ännu fler med tanke på att den svenska ansökan är ett samarbete över stads- och landgränser. Lite rodel i Lettland, längd i Falun och alpint i Åre. ”Vad ska de spela hockey då, i Kungsan?” gnäller svårt skeptisk nära anhörig som tycker att ansökan är världens sämsta idé. Jag älskar den. Ett klimat-OS med pendel till Friends arena, hemmaidrottare som satsar allt för att ta en plats samt en hel befolkning som börjar åka skidor av bara farten. Heja Stockholm friskt humör!

 

LEKA HÄST?

Vad tycker vi egentligen om elsparkcyklar? Eller snarare: Vad tycker vi om stilen som krävs av de som står på dem? Benen i kors. Silhuetten av en flamingo. Händerna i position som när man leker häst på skolgården. Det skulle kunna framkalla en road reaktion, men miljönyttan gör att jag håller igen. Heja förbränningsfritt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!