Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

IT-pedagogerna hör hemma i den analoga garderoben

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag förstår att folk vill krocka

En 40-årig kvinna körde på en 16-åring med kundvagnen på Ullared. Hårt. Så hårt att hon blev fälld i tingsrätten och fick villkorlig dom och dagsböter. Våld är aldrig ursäktat och domen var säkert rimlig, men jag kan inte låta bli att undra över varför det inte händer oftare.

Jag föreställer mig en regnig oktoberdag på en tjyvtjock stormarknad. Klockan är fem i sex. Barnen skriker av hunger. Den enda vägen är ut och det står någon i vägen.

Slutsatsen måste vara att svenskarna är ett mycket snällt folk.

Kan vi äntligen få sommar-OS?

Den svenska OS-drömmen lever! I alla fall bland dem som slipper stå för de ekonomiska garantierna. Den tidigare OS-generalen Olof Stenhammar skriver i sina nysläppta memoarer att "att förutsättningarna att leverera ett bra sommar-OS är bättre i dag än de var för 15 år sedan."

Även IOK:s ordförande Jacques Rogge gillar idén och påpekar att Stockholm inte alls är för litet, inte ens för ett sommar-OS. Vore det inte lite roligt i alla fall?

Estelle gör mig lycklig

Veckans vila fanns i de vackra höstbilderna på den unga kronprinsess­familjen. Plötsligt förstod jag poängen med den endimensionella bilden av lycka.

Att några minuter slippa verkligheten där dubbelarbetande kvinnor sjukskriver sig mer än männen, där vi äter för lite grönsaker och väljer att hoppa fallskärm från 39 kilometers höjd för att hitta livets mening.

"Det farliga är om datorn och surfplattan används som barnvakt", säger IT-pedagogen på tv samma dag som nyheterna berättar att hälften av alla treåringar surfar regelbundet på internet.

Det var fint sagt, tycker jag.

Det var lika vackert som en ouppnåelig förälskelse.

IT-pedagogerna kan samfällt trycka tillbaka sig själva in i den analoga garderoben. Bland dammtussarna.

I dag är det nämligen lördag. Jag ligger mjukt nerbäddad i sängen och sneglar ut mot vardagsrummet där två barnhuvuden sitter så tätt ihop över paddan att lössen skulle hoppa jenka mellan hårbottnarna om där fanns några.

Lördagen är den stora datorkampens dag. Det är dagen då drömmen om äppelkindade barn som lyckligt kastar kottar omkring sig i en fuktig skogsdunge, dagen då längtan efter gemensamma museibesök och hoppet om färgglada batikfärgningsprojekt går i krasch till förmån för den rosafärgade mötesplatsen Moviestarplanet. Har jag tur är det Minecraft. Eller någon form av social interaktivitet på Facebook som i vilket fall involverar människor av kött och blod även om de tillfälligtvis antagit formen av ettor och nollor.

Det blir i vilket fall inte som jag har tänkt mig.

Det börjar redan på morgonen när den yngsta vaknar och jag fortfarande sömndrucken tänker att en liten sekund till vore det skönt att få blunda och visst går det bra att låna min dator. "Men bara en timme", ylar jag genom lägenheten, "och då blir det bara en timmes skärmtid kvar till i kväll".

Eh. Mja. Njä.

 

Jag tänker att det inte ska bli någon mer förrän i kväll, släpar mig upp ur sängen och drar i gång ett sconesbak eftersom bakning är en bra sak för en god mor som bör tycka att "det är farligt om datorn och skärmen används som barnvakt".

Mycket riktigt får jag assistans i ungefär fem minuter innan mellanbarnet stoppar en sista degbit i munnen och mumlar något om att hon lovat Daisy123 att ses på Skype.

- Men vi har ju inte diskat än, vädjar jag och föraktar mitt veka moderskap mer än det faktum att jag gav barnet en egen dator i julklapp.

- Snääälla mamma.

Senare sitter alla runt matbordet och funderar på vad som ska hända i dag. Jag har lusläst tidningen och vet att föreslå en barnvänlig fotoutställning som ingen vill gå på. De äldre dryper av till kompisar för att spela nya Sims Jorden Runt.

 

En unge följer med. Som efter första rummet undrar om vi kan plocka upp henne i besökssoffan när vi tittat klart så kan hon mata djuren i Tinyzoo i sin telefon. Efter att ändå ha lyckats få upp färgen på kindrosorna efter promenaden hem är det fri lek medan föräldraskapet läser tidningen och porrsurfar på Hemnet.

Jag gömmer datorn under överkastet eftersom jag känner på mig att det gäller att vara en god förebild och begränsa min egen datortid. Men där en oroväckande tystnad från barnrummen för något år sedan tydde på lek med tuschpenna på tapet, betyder det numera något helt annat. Stulen skärmtid.

Någonstans där ger jag upp och meddelar, som om jag hade makten, att i kväll är det fritt surfande så länge alla sätter sig i vardagsrummet så vi kan umgås. Fyra barn, två vuxna, fyra laptops, fem telefoner och en surfplatta. Chips och dipp. Samt "Körslaget" på tv.

Det blir inte som jag tänkt mig. Men det blir visst bra ändå.

Mina barn kan lika mycket engelska som sin välutbildade morfar. Världen är ingen diffus film som passerar förbi på Nyheterna. Den är närvarande i realtid på Instagram och Twitter.

Där min barndom tillbringandes i en evig väntan på Språka på Serbokroatiska har de redan lärt sig översätta "Vad finns i väskan?" på franska. Med något fel ordföljd.

De är infödda i den värld där de kommer att tillbringa resten av sitt liv och kottarna kastar de ändå i vattnet hela sommarhalvåret.

Fast jag har anmält dem till extra gympa. Det har jag.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!