Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Ingen förljugen gemenskap kan vara värd det priset

Katrina hade ett runt osminkat ansikte och lätt vindande blå ögon bakom de tjockbottnade glasögonen. Hennes kläder var hopplöst gammeldags, vit blus med rundade spetssnibbar och knälång kjol. Huvudet lutade spänt, nästan förnämt, åt sidan när hon vandrade över den brunsåsdoftande skolgården.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tacos bättre svensk symbol än kungen

I en motion av SD-ledamöterna David Lång och Mikael Jansson föreslår de att alla som vill ha svenskt medborgarskap ska svära sin lojalitet mot kungen. Det finns några olika dimensioner av lustighet i förslaget.

Dels att kungen saknar formell makt och ett svärande skulle bli en slags personlig lojalitetspakt som säkert skulle genera kungen. Han föredrar nog att välja sina egna musketörer som Aje, Anders, Christer och allt vad de heter.

Är det å andra sidan bara en svensk symbol som ska hedras finns det så många andra att välja mellan, och som har en mycket större betydelse i den svenska vardagen. Tacos till exempel. Eller Halloween. Eller varför inte Zlatan själv?

Bara en procent blir berättad

Camilla Läckberg och Linda Skugge har bråkat om man får visa bilder på sina barn i sociala medier och tidningar eller inte. Jag lägger mig inte i.

Men vill gärna påminna om att allmänt igenkända människors Facebook- och Instagramkonton är exakt lika redigerade och förljugna som de tillhörande allmänt okända. Med andra ord. Det är en pytteliten skärva av verkligheten som avslöjas. 99 procent av historien är fortfarande inte berättad. Det är väl inte så farligt.

De kunde stekt allt - utom Therese

Fotbollsgalan verkar ha haft det förvirrat bakom kulisserna. Det som förra året blev en uppenbar orättvisa mellan dam- och herrfotbollen när Anders Svensson belönades med en bil för sina då 146 landskamper medan Therese Sjögran kammade noll fordon för 182, borde ha lett till skärpning.

De kunde ha stekt vilket inslag som helst i år av tidsnöd, utom just hyllningen till Therese Sjögrans nu hela 200 landskamper. Faktiskt kunde de ha stekt precis vad som helst utom just det. Konsekvensen är att nästa år är det linjal och millimeterrättvisa som gäller. Grattis! Jag lutar mig till rätta redan nu.

Naturligtvis spelade hon fiol. Det var mycket som var märkligt med Katrina utifrån åttondeklassares snäva pubertetsperspektiv, men det enda vi inte kunde acceptera var detta:

"Om jag blir sjuk och behöver en blodtransfusion kommer inte min mamma och pappa tillåta att jag får en", sa Katrina på biologilektionen.

"Va?," sa vi och tänkte på våra föräldrar som principlöst ville skydda oss från allt ont.

"Inte ens om du dör utan?"

"Inte ens om jag dör utan", sa Katrina och lutade huvudet ännu mer åt sidan medan hon granskade våra häpna uttryck.

Katrina var Jehovas vittne. Jehovas vittne tillåter inte medicinska behandlingar med blod. I dödens närhet går föräldrarnas tro framför barnets liv.

 

Jag kom att tänka på hennes stillsamma påstående när jag i veckan såg de finska nyheterna "Uutisets" reportageserie om de gammellaestadianska kvinnorna i Sverige och Finland. Fortfarande 2014 saknar de rätten att bestämma över sin egen kropp och måste ständigt vara tillgängliga för graviditeter under äktenskapet.

En kvinna, Vuokko, berättar att hon fött tolv barn och ingen av förlossningarna har varit lätt.

- Min livmoder var sån att barnet alltid låg i fel ställning. Alla barnen föddes felvända. Det var hjässbjudning, ansiktsbjudning och störtförlossning. Sen började de ligga med rumpan nedåt. Jag hade fruktansvärt ont och sprack jättemycket.

Hon berättar att de sista fem föddes med kejsarsnitt och när hon även fick problem med hjärtat stod valet mellan preventivmedel och döden.

Eller mellan döden och preventivmedel och ett kollektivt skuldbeläggande från församlingen som alltid sätter gruppen före individen. Mannen framför hustrun. Tron är bara en omskrivning av ett regelverk för att låsa fast människor under samma förmätet beskyddande tak.

 

Samma dag som jag lyssnade på Vuokko träffade jag Erik, Linda och Hampus från Strömsund i Jämtland i mitt tv-program. De älskar varandra och lever tre vuxna och fem barn i en stor kärnfamilj. Deras berättelse handlar om en överrumplande förälskelse som övergår till självklar kärlek och förvissningen att tre går lika bra som två. För vem har egentligen bestämt att två är rätt svar på familjeekvationen? Regeringen? Patent- och registreringsverket? Eller kanske Ikea så att dubbelsängarna ska fortsätta sälja? Inte är det biologerna i alla fall eftersom heterosexuell monogami i princip inte existerar utanför människornas värld.

Trots de oklara argumenten för tvåsamhetsnormen möter den som går ut med sin polyamori ofta motstånd. Eriks mamma och pappa är pingstvänner och vill inte längre träffa sin son eller sina barnbarn.

- De tycker väl att jag är äcklig, sa Erik och något brast både inom honom och oss som lyssnade.

Trons intoleranta rädsla framför en förlorad sons storslagna kärleksbudskap. Är det möjligt?

 

Jag som inte tror kan inte tro det. Jag tror inte att Katrinas mamma eller något av Jehovas vittnen skulle ha funnit ro i Rikets sal om deras barns liv kunde ha räddats av en transfusion. Jag kan inte tänka mig att Vuokkos man önskat sin hustru ett söndertrasat underliv och kroppslig förslitning när hon kunde ha sluppit.

Jag kan inte tro att Eriks mamma och pappa inte längtar varje dag efter att återigen få hålla om sin kloka och modiga son som skapat så mycket kärlek i sitt liv.

Ingen förljugen gemenskap kan vara värd det priset.

Ingen påstådd gud kan vara en sådan skitstövel att den separerar barn och föräldrar eller man och hustru, eller någon enda konstellation av människor som bara vill älska.