Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Ibland orkar jag inte hälsa på för att jag måste gå därifrån

SMÄRTA. ”Det är så märkligt att han är där, min pappa, som en kvarlämnad vilding i en stadig karmstol på en kommunal strand där jag inte kan stanna”, skriver Jenny Strömstedt. Bild ur filmatiseringen av Till Vildingarnas land. Foto: PHOTO COURTESY OF WARNER BROS. P / SANDREW

Det finns en scen i slutet av filmatiseringen av Maurice Sendaks bok Till Vildingarnas land som en gång fick mitt yngsta barn att gråta till dess att hon somnade av utmattning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Boken handlar om pojken Max som förvisas till sitt rum av sin arga mamma men flyr till en djungel med stökiga vildingar där han själv har makten, och får nya vänner.

I slutet sätter Max segel hem över en öppen ocean och lämnar vildingarna och deras komplicerade relation kvar på stranden. Det är en hjärtskärande scen om en oundviklig skilsmässa, om att lämna kvar och bli lämnad för att tiden obönhörligen skjuter oss framför sig medan vinden blåser, aldrig tillbaka, alltid bort. Barnets tårar rann över insikten att alla inte kommer att kunna vara tillsammans alltid.

Min pappa har drabbats av demens. Han som så många andra. En dag när jag kramar honom adjö på vård- och omsorgsboendet och snirklar mig ur det obegripliga avskedet med ett ”Jag kommer snart tillbaka”, drabbas jag av minnet av filmen. Smärtan behöver ta omvägen över någon annans gestaltning för att jag ska förstå. Det är så märkligt att han är där, min pappa, som en kvarlämnad vilding i en stadig karmstol på en kommunal strand där jag inte kan stanna. För varje farväl blir konturerna en aning suddigare, för varje hejdå blir vår gemensamma berättelse alltmer onåbar.

Han är på väg bort, eller om det är jag som försvinner. Ändå finns han kvar och jag är också här. Finns det något annat att göra än att gråta, som mitt barn grät över att alla inte kan vara tillsammans alltid.

 

Jo, vi pratar pappa och jag, som vi ofta har talat med varandra men inte längre om allt som står i tidningen. Vi bråkar inte längre om politik, om jämställdhet eller tjafsar om den rakaste vägen mellan Stockholm och Sälen. Han bjuder inte längre på små goda korvar från delikatessdisken, kör soffor på släp från Stockholm till Berlin eller öppnar dörren glad och uppspelt i fläckigt förkläde med älggrytan puttrande på spisen och laxmackan redo till fördrinken.

Ibland orkar jag inte hälsa på för att jag måste gå därifrån

Kanske oroar han sig fortfarande. Jag oroar mig mer. När barnen var små kunde jag drömma att jag tappat bort dem, att jag glömt kvar dem på ett tåg eller i en affär och mardrömmen var den avgrundsdjupa ångesten över att ha övergivit de som inte kan ta hand om sig själva. Flockens måste vara nära. Flocken måste vara med mig annars försvinner meningen och helvetesgapet öppnar sig.

Nu har jag ångest över att lämna vildingen ensam i sig själv. Jag vet för lite om hur han har det. Vad begriper han? Är han ensam på stranden, eller delar han den med någon annan, lika vild?

Ibland orkar jag inte hälsa på för att jag måste gå därifrån.

 

Vi lyssnar på musik. Pappa pekar på telefonen och jag försöker komma ihåg vilka lp-skivor som låg i backen bredvid skivspelaren på Länsmansvägen, hur jag fick lov att hålla den gröna dammkudden av sammet mot spåren innan pickupens stift sjönk ner i Ulf Lundell, Louis Armstrong och Leonard Cohen.

Vi kramas, jag lägger mitt huvud mot hans axel och säger att jag är också trött

Nu lyssnar vi i var sin lur och i varje melodi finns en ordlös berättelse om ursprungsfamiljen, den som jag inte längre trodde var lika viktig men som lämnat traktordjupa spår i själen. Jag har lagat fredagskycklingar med sky och givit barnen det vita köttet för det fick jag av dig. Jag har tvingat ut familjen på friska söndagspromenader så som du släpade ut oss på Järvafältet och jag spelar fortfarande på min cello, ibland, för att du tog alla sparade slantar och köpte instrumentet du själv aldrig fick. Jag tänker också finnas där när andra behöver hjälp eftersom du alltid har funnits där för dem.

Sedan sjunger Bob Dylan The times They Are A-changing och då gråter pappa, kanske över minnet av en fredagsdans hemma i vardagsrummet, eller över den omöjliga vägen tillbaka dit. Vi kramas, jag lägger mitt huvud mot hans axel och säger att jag är också trött och han klappar mig tröstande på kinden och en stund är allt som förr.

Men tiderna har förändrats.

Jag sitter i min segelbåt och önskar att det finns tid kvar, för ännu ser vi varandra genom diset, över oceanen, vildingen och jag. 

Ser du mig?

 

Lördagsförslag 1

Uppdrag granskning har gjort det högskolorna själva misslyckats med, att avslöja fusket på högskoleprovet. Även om myndigheterna nu är fuskarna på spåret så kommer det snart komma nya förfinade metoder att köpa sig alla rätt. Mitt lördagsförslag nummer ett är därför att omedelbart lägga ner högskoleprovet. Ge eleverna möjlighet att läsa upp sina orättvisa eller bara dåliga betyg i efterhand i stället. Då blir också den andra chansen en rättvis chans.

 

Lördagsförslag 2

En ny svensk studie visar att andelen personer som har hälsofarligt låg kondition har ökat från 27 procent till 46 procent. Jag förstår varför när jag tittar på min egen stegräknare på telefonen, och mitt förslag nummer två är därför att det installeras gåband i samtliga mötesrum runtom i landet. Den som inte kan hålla en presentation utan att bli andfådd i sex km/h får åka på träningsläger på pengar från landstingets hjärt- kärlbudget. Jag anmäler mig direkt!

 

Lördagsförslag 3

Denna sista lördag i november avslutar jag med ett sista avgörande förslag: låt oss överleva fram till ljusets återkomst!

 

LÄS MER: JENNY STRÖMSTEDT: Anja fick inte ens en enda blick av Zlatan

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!