Jenny Strömstedt

"Girls" får mig att vilja ropa ÄNTLIGEN – klädd i kaninkostym

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I dag har jag inget annat val än att skriva om "Girls", tv-serien från USA som i veckan nådde även dem utan betal-tv och dålig nedladdningsmoral.

Jag måste skriva om "Girls" för att jag känner mig som en Gert Fylking iklädd kaninkostym ropandes ÄNTLIGEN från längst bak i ett överfullt rum på Svenska Akademien när Nobelpriset i litteratur förkunnas.

Äntligen en kvinnlig kroppsvariation i tv!

Äntligen en kvinnlig kroppsvariation i tv som inte är en del av handlingen utan den outtalade förutsättningen för den kvinnliga huvudkaraktärens möjligheter att vara smart, hopplös, ambitiös, kåt och krävande!

Dock är känslan av genombrott lika märklig som kanindräkten i börssalen.

Året är 2013. Det finns 10 miljarder människor på jorden som vet att variationerna av kvinnlighet är vanligare än det påstådda temat. Det har en stått en kör av svettiga kaniner och försökt göra sina röster hörda genom den rosa polyestern sedan Lucy solbadade i bikini i "Dallas" 1980. Andra stampade med bakbenen långt innan kommersiell-tv fick sitt genomslag och de tryckta stereotyperna stod i fokus för kritiken.

I en bok som jag var medförfattare till i slutet av nittiotalet, "Bimbobakslaget" intervjuade vi tv-producenter, modefotografer, reklammakare och tidningsredaktörer för att ta reda på exakt vem som formulerat längtan efter kroppar i size zero. Vem som hade bestämt att den offentliga kvinnan också skulle vara en utsvulten kvinna. (Det glöms bort i berättelsen, att alla filmstjärnor slutar äta inför sina roller, att de är mycket, mycket hungriga och att ett hungrigt liv verkar vara ett vansinnigt liv om man nu har möjligheten att äta mat).

Alla skyllde på någon annan. Ytterst var det kvinnorna själva som ville köpa en dröm om ett annat liv, menade redaktörerna. Ärligast var en tv-chef. "Varför ta en ful när man kan få en snygg?", sa han. Men det hade lika gärna kunnat vara en hon.

Femton år senare ser jag upphovskvinnan och huvudrollsinnehavaren Lena Dunhams bröst dansa runt över ping-pong bordet i det magiska avsnitt där hon spenderar en drömlik helg med svärmorsdrömmen Joshua spelad av Patrik Wilson, som visades i USA i början av veckan (det finns lagliga sätt att bulimikonsumera en hel serie i en glupsk tugga). Hennes lår gnider sig mot varandra och det är osäkert om brösten klarar att härbärgera en penna, två av de skönhetstester flickor under åren låtit sina kroppar utstå i hopp om att få godkänt.

Jag njuter varje sekund som jag, mina döttrar och alla kvinnor får en enda scen som bekräftar våra erfarenheter och bejakar en blick som riktas ut från kroppen i stället för inåt.

Jag känner en djup tillfredsställelse över att äntligen få köpa drömmen om mitt eget liv.

Varför ta en enda sort när man kan få flera? Varför bry sig om kropp som annat än fysiska förutsättningar för liv och rörelse i dess olika uttryck?

Liksom här hemma så har det skrivits spaltmeter om "Girls" i seriens hemland USA. Efter Patrik Wilson-episoden i veckan rasade stora tidningar över det osannolika i att en rik, framgångsrik läkare med eget townhouse skulle sjukskriva sig för att hångla sig igenom två dygn med Hannah. Som är ful.

"Hela avsnittet var obekvämt och förvånade mig. Varför har de sex när de inte passar ihop? Utseende, stil, ålder, uppfostran, ja allt. Varför kysser han henne och vill att hon ska sova över?", undrar en äcklad man jag inte har lust att nämna vid namn i en analys på nätet. Män emellan.

Den nästan skrattretande upprördheten i USA vill göra gällande att kritiken handlar om mycket mer än bara en kvinnas ogenerade exponering av sin imperfekta, och därmed perfekta, kropp. Klass och kultur nämns. Men det handlar om kropp.

Det är som med det svenska näthatet. En vacker kvinna får uttrycka sig längre över gränserna än en ful, och här utgår jag från fördomar om skönhet, utan att väcka hat. Kvinnor som inte anpassar sig till normen trycks tillbaka. Skönhet är ingen objektiv företeelse. Det handlar om ett politiskt och ekonomiskt värdesystem som bevarar männens makt, skrev Naomi Wolf i början på nittiotalet.

Det äcklar mig, om något. De senaste decennierna har vi ägnat oss åt att ständigt återuppfinna en kvinnlig kropp som bara finns om den samtidigt begränsar sitt livsrum.

Som om alla kvinnor vill köpa drömmen om ett fängelse.

"Girls" visas just nu på både Sveriges television och C-more. Se den!

Det börjar bli så jävla svettigt i kaninkostymen.