Gambiakvinnorna utmanar kärleksmatematiken

Kärlekshandeln, den utan pengar, är en viktad balansräkning där inblandade parter måste tillföra lika många statusmarkörer, om inte nödvändigtvis av samma sort och olika beroende på kön. Trots vår förmåga att se igenom kulturella ideal och sjaskiga fördomar görs räkningen alltid upp - i baren, på jobbminglet, på dejtingsajten. Undermedvetet och helt öppet.

”Jag gillar inte tjocka kvinnor”, hörde jag en singelman säga på en middag och jag vet inte om jag häpnade mest över att han är så dömande när yta är det enda förgängliga vi bär med oss, eller över att han själv är lönnfet och inte verkar ha några som helst problem med sin egen attraktionskraft. Han är framgångsrik, och ball.

Det räcker, vad det verkar.

Män viktar makt och pengar mot skönhet.

Vackra människor hittar varandra oavsett.

Kvinnor kan använda social status, pengar och kvinnlig omsorg i byteshandeln.

En amorös vän filosoferade en gång i mellanbaren på Sturehof på det glada 90-talet. ”Det är tur att det finns fler som du och jag som i brist på annat måste jobba på sin personlighet”.

De med personligheter hittar också varandra, även om han och jag liksom aldrig fick till det efter den där kvällen.

Sedan är det de svenska kvinnorna som på äldre dagar åker till Gambia på semester i en förhoppning att hitta kärleken och bli till också i någon annans ögon och armar. Men i relationen äldre kvinna och ung vältränad gambisk man stämmer inte gängse kalkyl.

Karin Sörbrings finstämda reportage i Expressen om kvinnorna som bytt land för kärlekens skull är mångbottnade. Dels beskriver hon den regelrätta sexturismen med unga gambiska män, så kallade bumsters. De försörjer sig och sin familj eller försöker fixa ett pass till Europa genom att underhålla europeiska kvinnor som söker en tillfällig pojkvän, på samma sätt som män åker till Thailand och skaffar sig en semesterflickvän. Ofta är droger och alkohol inblandade. Den gambiska staten säger att den gör vad den kan för att ungdomarna ska välja skolan i stället.

Ren sexhandel är lätt att fördöma.

Men i något läge, och det är här det blir svårare, är de kärlekstörstande kvinnorna som vilken genomsnittlig man med stadig inkomst och ett avbetalat hus som helst, och de gambianska männen som de hundratusentals yngre kvinnor som gift upp sig i klassamhället genom århundradena.

Marja, 70, blev kär och gifte sig efter en vecka med 30 år yngre Dodo men betraktar sig själv som seriös. Hon investerar i familjens hus och affärer och ser långsiktigt på relationen. Åsa, 50, beskriver att hon träffat sitt livs kärlek i Babo som är åtta år yngre och sparar pengar för att kunna ses så ofta som möjligt.

Bara den hjärtlösa vill krossa andras tro på kärleken.

Men i den utomståendes blick lurar kärlekssveket i en osäker framtid där kulturkrockar, åldersskillnad och växande ekonomisk trygghet viktar om vågskålarna, som i alla relationer. En gång i en annan tid åt jag lunch med en man jag inte hade några andra planer med än att just äta lunch, men som var mycket rik. När han förstod vidden av mitt ointresse brast han ut i bikt. ”Ingen (ung kvinna) vill ha mig eftersom jag är för gammal för fler barn (så att arvet säkras), men för ung för att dö i en hjärtinfarkt inom en rimlig framtid (så att hon kan ärva och gifta om sig). Vill du inte ha en väska åtminstone?”

Det ville jag inte.

Kanske kan de seriösa Gambiakvinnorna mitt i soppan av global fattigdom och ojämlika villkor ändå bidra till att luckra upp någon möglig gammal princip i kärleksmatematiken.

Jag väljer att tro på det.