Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jenny Strömstedt

Falsk svärta är
det nya svarta

Eurovision-aktuella Måns Zelmerlöw tog missbrukarryktena med ro. "Vi behöver nog alla lite svärta", sa han då.

Foto: Pelle T Nilsson

Svärta är det nya svarta, om ni fattar vad jag menar. Emosarna, poeterna och Morrissey har i och för sig varit tidlöst medvetna om att ett stråk av svårmod är nödvändigt för att få uppmärksamhet. Människans behov att dela sin skit med andra och helst med människor på en scen, litterär eller filmisk, är omättlig och evig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ta fram skumpan!

■ Vissa nyheter är festligare än andra, så är det bara. I veckan presenterades forskning från ett amerikanskt universitet som visade att Champagne innehåller fenoler som motverkar åldersrelaterade minnesproblem, bland annat demens. Fram med champagnesabeln och häll upp bubblorna. Ungdomens vår är äntligen här!

Dags att fira! Foto: Arunas Gabalis

Avslöjade sin egen dumhet

■ Veckans mest korkade brottsling avslöjade Yttre befälen vid Södermalmspolisen och twittrade ut följande. "@YB_Sodermalm Det är inte bra att försöka lura någon med ett falskt körkort. Det är direkt dumt om körkortet dessutom säger att du är född 30:e februari."

Inte så smart.

Bedriv kampanj

■ Ja, det är Eurovisionschlager i kväll och jag har hårdtränat hela veckan för att i kväll högtidligt kunna melfesta i mig en hel påse vinägerchips med tillhörande Holidaydip. Själv.

Enligt en stor svensk chipstillverkare har svenskarnas snacksvanor har inte förändrats särskilt mycket de senaste åren. Vi gillar chips med dill- grill eller gräddfil och löksmak. Ytterst få gillar vinägerchips i detta land. Faktum är att vinägerchipsen är ständigt hotade. Min lokala Ica-affär har inte haft dem på länge. Jag uppmanar härmed alla som liksom jag fastnat för denna brittiska syrlighet att bedriva kampanj i era lokala butiker. Dessutom sägs det att vinäger motverkar viktuppgång. Perfekt kombo!

Sällsynt i chipshyllan.

Först satt vi runt elden och gafflade och karvade berättelser om livet på grottväggar. Efter det kom, om vi sammanfattar, Bibeln som ett register över mänskliga tillkortakommanden sedan "Paradise hotel" och Anna Book, den smalare versionen. Sedan hände det märkliga:

Allt blev perfekt.

Möjligen sammanföll det med Måns Zelmerlöws deltagande i "Idol" 2005, om det inte berodde på medelklassens förbättrade ekonomi och tilltagande existensiella ångest. Han var ung. Han kunde sjunga. Han visst hur man svängde ett höftparti. Han var mycket väluppfostrad, talade en trevlig akademikerskånska och i kväll står han på scenen i Wien och oddsen är mycket låga att han tar hem hela midevitten, till SVT vd:s Hanna Stjärnes masochistiska applåder (Helskotta. BUDGETEN, hur går det med BUDGETEN?).

Måns Zelmerlöw var länge svaret på allt som det moderna samhället och livscoacherna försöker intala oss att vi älskar: rosenkindade människor som tar chansen och utnyttjar sin fulla potential! Individer som ser varje hinder som en utmaning, varje motgång som en lärdom och möter framgång med ett ödmjukt tack! Dessutom har de en perfekt kropp som nakenhyllas i världspressen eftersom Britney Spears som vanligt sammanfattat vad allt går ut på: "Vill du ha en het kropp, en Bugatti eller en Maserati. Sätt i gång och jobba, bitch!"

Fast egentligen söker vi ständigt det där andra, skärvorna av identifikation med något mindre lyckat, mer mänskligt. I en intervju med Hanna Fahl inför ESC får Måns Zelmerlöw frågan om vad ryktena om att vara sexmissbrukare betytt för honom. "Det har grumlat mitt Allsångs-leende", svarar han skämtsamt. "På ett bra sätt, tror jag, vi behöver nog alla lite svärta."


Även Måns schlagerkollega Ulrik Munther rullar sig i den glödande kolen för att få lite sot på sig genom att spela mördare i filmen "Efterskalv". "Ulrik Munther visar mörka sidor", är rubriken inför visningen i Cannes. Det går inte att komma ifrån behovet av skugga bakom det som är sockersött.

En alltför polerad image är som ett par kritvita Nike Airmax. De bevisar bara att bäraren inte spelat särskilt mycket boll och måste därför gnuggas i gruset innan de blir trovärdigt slitna. Men, och detta är viktigt, de får inte bli för skitiga, inte på riktigt!

Äkta sexmissbruk är inte lika charmigt som ryktena om detsamma. Den överviktiga artisten som dansar måste åtminstone vilja vara på väg ner i vikt om vi ska fatta sympati. En depressiv popsångare måste vara frisk nog att ta sig till scenen för att vi ska applådera.

Fy fan för folk som mår skit på riktigt och kanske får läskiga ångestattacker som skapar obehag hos folk som råkar vara i närheten och som inte är utbildade psykiatriker. De notoriska svartrockarna med rejäla problem åker förr eller senare in i frysboxen, som Mikael Persbrandt som plötsligt måste göra podd till förmån för ett kaffemärke efter att ha fått sparken från långkörare som Beckfilmerna.

En Camilla Henemarktyp orkar allmänheten bara med när hon kan berätta i imperfekt om sin hemlöshet. Den kända skådespelaren som jag ser på den lokala syltan med en stor stark klockan 11 på förmiddagarna går folk numera förbi med medlidande, och kanske lite förakt.

Med andra ord. Svärta är fortfarande bara en accessoar att jämföra med en tribetatuering på överarmen. Lika bra att erkänna det: Grådask är det ständigt svarta!